Elda med bensin – En kort reflektion över Durban

Skriv en kommentar
9 december 2011 09:26

Från 2020 ska det (kanske) satsas 100 miljarder USD per år för att hjälpa framför allt utvecklingsländerna med klimatsatsningar. Men samtidigt satsas det redan idag ca 500 miljarder USD årligen på att subventionera fossil energi (och mycket lite på fossilfri energi). Vi häller alltså 1 liter (och i nuläget knappt några få deciliter) vatten på elden för att släcka den samtidigt som vi häller på fem liter bensin för att få elden att brinna ännu kraftigare. Hallå, Durban…!!

16 november 2006…

1 kommentar
16 november 2011 21:28

…var inte för så länge sedan. Jag tror nog de flesta av oss vet ungefär vad vi gjorde denna dag, eller i varje fall under denna höst. Idag är det den 16 november 2011, alltså blott fem år efter rubrikens datum. Fem år. Det kan tyckas som länge, man hinner mycket på fem hela, långa år. Och visst är det så. Man hinner med en hel universitetsutbildning, eller jobba ganska länge på ett och samma ställe. Eller få några barn som hinner gå några år på dagis. Massor av tid!

Den 16 november 2017 är alltså långt bort – eller är det det? Vi har en del som vi behöver ha fixat till dess. Hinner vi med? Till exempel behöver vi vända utsläppskurvorna vad det beträffar koldioxid. Vi har bara max fem år på oss för detta! Tänk om vi hade satsat allt på detta redan för fem år sedan. Då hade vi levt i en rikare värld nu. Tänk på alla sparade kilowattimmar, på all renare luft, på ett klart mindre surt hav, på all regnskog som inte skulle varit nedhuggen, på alla växt- och djurarter som inte hade varit utrotade… För fem år sedan.

Jag sitter och bläddrar i IEAs senaste Outlook. IEA står för International Energy Agency och de ger varje år ut en World Energy Outlook. Där står en massa intressant. I den senaste rapporten kan man alltså bl.a. läsa att vi nu har endast fem år på oss innan trenden på koldioxidutsläppen måste vända neråt – och detta kraftfullt. Tiden då vi kunde köpa oss fria är förbi! Detta kan låta väldigt mörkt och jobbigt och visst kan man tolka det så. Jag läser även en sammanfattning av det rapporten kommer fram till i National Geographic. Två A4-sidor som helt tydligt beskriver att jorden kommer att se mycket annorlunda ut mycket snart om vi inte gör vad vi måste nu. Jag tänker som hastigast på mina båda döttrar, sex och tre år gamla. Hur kan världen tänkas se ut när de är i min ålder om vi inte fixar detta?

Men – och nu kommer vi till en klart mer positiv bild – det finns hur mycket pengar som helst att tjäna på att satsa nu. Varje krona som vi inte satsar på detta nu kommer att kosta oss minst fyra, fem kronor i framtiden. Snacka om potential! Jag kommer precis från Kvalitetesmässan i Göteborg där jag deltog i en paneldiskussion ordnad av Lerums kommun. Lerum har stora ambitioner och har fattat vad som krävs om man vill bli en morgondagens vinnare. Lerum har satt riktigt tuffa mål, men jag är övertygad om att kommunen kommer att tjäna och spara massor av pengar på detta. Och förra veckan arrangerades ÅF Green Day, en dag i den hållbara affärsnyttans namn. Först inledde Johan Rockström med att på sitt otvivelaktiga sätt lugnt beskriva att vi inte kommer att ha det kul i framtiden om vi fortsätter som vi gör nu. Därefter uppvisade en massa företag tydliga bevis på att det är klart lönsamt att satsa på hållbara produkter och tjänster. GE, Electrolux, Löfbergs Lila, Plantagon, Abba Seafood, Hertz, Coor, m.fl. visade på ett mycket övertygande manér att man tjänar på att göra saker som är bra för planeten.

Än har vi manöverutrymme, men detta utrymme krymper snabbt. Näringsliv, offentlig sektor och varje enskild privatperson har allt att vinna på att satsa stenhårt nu på att ta fram tydliga sätt att förhålla sig till en hållbar samhällsutveckling. Fem år går fort. Tänk om vi hade lyssnat till Svante Arrhenius som redan 1904 hade förstått att utsläpp av koldioxid inte var bra. Tänk så mycket enklare allt hade varit nu i så fall. Och tänk så mycket enklare framtiden blir om vi satsar rätt nu……

Fem år.

Om olika syn på 50 % risk

2 kommentarer
14 september 2011 08:50

Så sitter jag på tåget igen. (Fantastiskt ressätt! ) Jag har varit med på ett kundevent i Karlstad och återigen försökt förmedla min egen övertygelse om hur bra det är både för verksamheten och planeten att säkra hållbarhetsaspekterna i allt man gör. Och tänk vilka märkliga avvägningar vi gör egentligen. Tänk er följande situation. Ni sitter på ett plan som strax ska lyfta från Landvetter med destination Miami och kaptenen hälsar välkommen: ”God morgon, detta är kapten Andersson med besättning som hälsar välkommen ombord på denna flygning till Miami. Vädret är lugnt och vi ska strax taxa ut på startbanan. Vi beräknas vara framme i Miami om ca åtta timmar. Risken för krasch är bara 50 %. Strax serveras varma och kalla drycker. Vi önskar er en trevlig resa!” Hur många skulle vilja fortsätta flygningen? Som tur var är risken i verkliga livet en på miljonen, så vi kan lugnt sitta kvar i planet.

Men hur hanterar vi då vår kära planet? I politiska sammanhang diskuteras ofta målet att vi ska minska våra utsläpp av växthusgaser med 50 % till år 2050. En enig forskarkår (och ja, jag litar på forskarkåren!) säger då att detta skulle medföra en risk på just 50 % att den globala uppvärmningen inte kommer stanna under 2 grader, utan kanske t.o.m. bli ännu större, med alla de mycket kraftiga förändringar på jorden som detta kommer att medföra.  Är det en risk vi kan acceptera?

Innan industrialismen hade vi lite drygt 270 ppm (miljondelar) koldioxid i atmosfären. Den säkra nivån för att vi ska kunna stanna vid en någorlunda hanterbar uppvärmning bedöms av många ligga på runt 350 ppm. I nuläget ligger vi på runt 390 ppm och ett mål som ofta diskuteras i politiska kretsar är att vi inte ska gå över 450 ppm. (Ibland nämns 450 ppm CO2-ekvivalenter, vilket även inkluderar andra växthusgaser, alltså ett något skarpare mål). Men, för det första, detta mål är alldeles för högt. Det kommer att leda till allt för stora temperaturökningar. För det andra är trenden i nuläget dessvärre sådan att vi inte ser ut att klara ens det målet… En fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären, om vi skulle komma dit, skulle leda till en temperaturökning på ca 3 grader (±1,5 grader). Hemska tanke! För att vara på den riktigt säkra sidan bör utsläppen av koldioxid vara lika med noll år 2050.

Men jag vill återigen betona att min syn är att vi kommer att kunna klara att drastiskt minska våra utsläpp. Kundeventet igår visar tydligt på det stora intresse och den stora förståelse för frågan som nu sprider sig! Det spelar ingen större roll vem man frågar – ingen svarar att hållbarhetsfrågan inte är av intresse för den egna verksamheten. Med andra ord, potentialen finns där helt klart. Jag är dagligen inblandad i ett flertal projekt som går ut på att hjälpa företag, kommuner, mm att hitta sin egen hållbarhet. Det som är gemensamt för alla dessa organisationer är att de har ögonen öppna för det som händer runt omkring oss just nu och att de har förstått vikten av att gå mot hållbarhet om man vill finnas kvar på arenan i morgon. Och det vill man ju! Minns ni företaget Facit? Mekaniska räknemaskiner var deras grej. Tyvärr fanns inte internet och Google på den tiden, för då hade nog Facit (med verksamhet i 140 länder och 14 000 anställda) insett att den elektroniska miniräknaren var framtidens melodi. Facit finns inte längre. Hållbarhetsfrågan är en sådan fråga som man måste ta till sig om man vill arbeta långsiktigt och finnas kvar i morgon.

Tåget är nu halvvägs till Stockholm och resten av veckan består av ett tiotal nya kundmöten där hållbarhet kommer att dryftas. Intresset är stort! Jag stärks därför allt mer i min övertygelse – 50 % risk är för stor risk, oavsett om det gäller risken för att ett flygplan kraschar eller risken för att hela det nuvarande ekosystemet kraschar. Och jag stärks också i min övertygelse att viljan hos företag och andra organisationer att bidra till en hållbar utveckling växer alltmer. Framtiden är er!

Herr Fyraton

1 kommentar
26 maj 2011 19:41

Plötsligt befinner jag mig åter nere vid Antarktis. Troligtvis bara en dröm denna gång, men en väldigt verklig sådan. Under nittiotalet och en bit in på detta århundrade bodde jag sammanlagt drygt två år på och vid Antarktis och detta har definitivt etsat sig fast i mitt inre. Det finns inga ställen någonstans på jorden (inte i hela universum vågar jag påstå!) som är i närheten av att kunna erbjuda en sådan stark upplevelse som på och runt Antarktis. Jag forskade på världens största sälart, sydlig elefantsäl, på den Antarktiska ön Sydgeorgien och arbetade sedan på den statliga myndigheten Polarforskningssekretariatet som miljöansvarig för svensk verksamhet i Antarktis och som expeditionsledare till framför allt Antarktis.

Många av projekten som ingick i forskningsexpeditionerna handlade om att läsa det otroliga bibliotek som ligger lagrat i Antarktis ismassor. Genom att varsamt borra sig allt djupare ner i de upp till fem tusen meter tjock islagren, kan man plocka upp iskärnor som sedan analyseras i olika laboratorier. Data som kan fås ut är t.ex. koldioxidhalter, partikelhalter och temperatur. Dessutom hittar man pollen och sporer från olika arter av växter, som berättar om växtligheten på jorden under olika tidsepoker. Ett helt fantastiskt bibliotek med andra ord! Bland annat har detta bibliotek visat oss att de koldioxidhalter vi nu har i atmosfären och de temperaturer vi nu upplever är helt unika under hela den moderna människans historia (säg de senaste ca 200 000 åren). Under denna tid har vi aldrig haft så höga värden som de vi nu har.

Ett av projekten som jag fick äran att leda en diskussion om under ett internationellt Antarktisfördragsmöte är ett projekt som går ut på att borra tre tusen meter rakt ner genom isen, ner till Lake Vostok, en sjö under Antarktis is och som troligen varit innesluten under kanske flera miljoner år. Förhoppningen är att i denna sjö, större än Vänern, kunna finna liv som bygger på helt andra och uråldriga förutsättningar jämfört med de djurarter vi är vana vid. Detta skulle kunna ge oss mycket värdefull information om hur livet en gång uppstod och sedan utvecklades.

Tillbaka till elefantsälarna på Sydgeorgien. Elefantsälarna och pingvinerna på Sydgeorgien födosöker i stor utsträckning i området där de tre stora oceanerna – Atlanten, Stilla Havet och Indiska Oceanen – möter Södra Ishavet. Detta område kallas för den Antarktiska konvergensen. I detta område är det exeptionellt rikt på föda, såsom krill, bläckfisk, plankton, mm och många djurarter är beroende av att kunna ta sig hit på ett eller annat sätt för att hitta tillräckligt med föda under fortplantningsperioden. Under en av mina säsonger på Sydgeorgien fann vi plötsligt att pingvinerna, framför allt kungspingvin och åsnepingvin, fullständigt misslyckades med sin häckning. Överallt fann vi övergivna bon med ägg och även vuxna individer som inte var i sitt vanliga, starka jag. Dessutom var kejsarskarvarna påtagligt påverkade och vi hittade många döda individer. Elefantsälarna klarade sig bättre, eftersom dom har betydligt större fettreserver och inte är beroende av ny föda under sin fortplantningsperiod.

Detta som hände på Sydgeorgien den säsongen lärde mig en massa – hur känsliga de biologiska systemen i själva verket är! Om en yttepytteliten förändring sker i, låt oss slumpmässigt säga koncentrationen av växthusgaser i atmosfären, kan detta leda till att de storskaliga vatten- och luftströmmarna på jorden påverkas ytterst påtagligt. Till exempel kan detta då leda till att den Antarktiska konvergensen flyttas något längre norrut, vilket får till följd att enorma mängder fåglar får sitt matbord mer eller mindre utom räckhåll. Om vi tar en titt norröver, i Arktis, har vi andra möjliga effekter av ändrade temperaturer. De oceanpumpar utanför Labrador som driver Golfströmmen är beorende av en viss mix av tillströmmande salt- och sötvatten. Om denna balans störs finns även risken att Golfströmmen påverkas.

Men detta behöver absolut inte hända. Nu tycker jag att vi säkrar upp att vi aldrig kommer dit. Och det är faktiskt inte så svårt. Om alla som läser detta lovar att:
1) Ställa bilen minst en dag i veckan, 2) äta nötkött minst en gång mindre i veckan, 3) äta vegetariskt minst en gång i veckan, 4) aldrig tvätta eller diska med halvfulla maskiner och 5) spara energi och byta till en elleverantör med enbart förnybara energikällor – och sedan ber tio av sina vänner göra likadant och dessutom fortsätta detta ”kedjebrev”, så har vi kommit en bit mot lösningen. Sedan finns det en massa andra saker också som vi behöver göra, men vi måste i varje fall börja!

Åter på Sydgeorgien. Min favoritelefsantsäl – Arnold – har precis besegrat en av sina utmanare. Arnold väger en bra bit över fyra ton, har ett harem på ca 250 honor, kan dyka till tvåtusen meters djup och kommer att få 350 ungar under sin livstid. Säga vad man säga vill, men naturen är otroligt fascinerande.

Sustainability for Success

Skriv en kommentar
6 maj 2011 07:30

Jag befinner mig nu i Doha, huvudstaden i emiratet Qatar, där den kungliga familjen Al-Thani, med sina ca 6 000 släktingar, styr det mesta i landet. Anledningen till att jag är här är att Svenska Olympiska Kommitten tillsammans med ÅF har blivit nominerat till Internationella Olympiska Kommittens miljöpris. IOK har sitt stora, årliga Sport and Environment Event och kommer nu under ett antal dagar att diskutera en lång rad frågor som rör den olympiska idrottens verksamheter i stort och kopplingar till hållbar utveckling. Miljöpriset är uppdelat i fem geografiska kategorier – ett för varje kontinent där olympiska aktiviteter pågår (så maratonloppen och golftävlingarna på Antarktis räknas tyvärr inte in, om någon nu hade hoppats på det). Det är i år andra året som priset delas ut.

Dagen startar med ett pass om hur den olympiska rörelsen ska kunna bidra till hållbar utveckling. Den olympiska rörelsen har en mycket viktig inverkan på hundraltals miljoner människor avseende en lång rad aspekter. En av dessa är hållbar utveckling. De olympiska arenorna som nu byggs en efter en tävlar om att bli den mest hållbara och kommande sommar-OS i London (2012) utgör inget undantag.

Olympiska spelen, och allt som har med dessa att göra, är en megaindustri! Eller kanske snarare en egen nation med egen kung, egen regering och miljontals av invånare. Definitivt större än Sverige om alla som ”bor i Olympen” räknas in. Skulle nästan tro att de totala finanserna är större än Sveriges också. Alla dessa arenor som byggs, all infrastruktur som skapas, alla nya bostadsområden som växer som svampar ur jorden så fort en OS-by ska byggas. Och alla de pengar som satsas på de miljontals unga, hoppfulla som i de flesta av världens länder sliter varje dag med stenhård träning för att via en lång rad kvalificeringsmoment till slut försöka ta sig ända fram till den dag då finalen ska gå i nästa OS.

Utöver engagemang i OS-sammanhang, ska VM i fotboll hållas 2022 i Qatar – i juli! Då kan man inte vara utomhus dagtid i Qatar, det är på tok för varmt, ibland över 50 grader. En av presentationerna här idag handlade om s.k. ny teknik för att kyla stora arenor. Det var väl egentligen inget nytt i det som presenterades. För att få ner temperaturen från 40+ till runt 24 grader på de nivåer där spelare och åskådare kommer att befinna sig diskuteras kyla genom avdunstning, grundvattenkylning av betongkonstruktioner, solkyla genom värmeväxling och el till air-conditionanläggningar från solceller. Att satsa på solen känns naturligtvis helt rätt i ett land som har ett överflöd av solstrålning och som till 80 % består av öken. Men trots allt kommer det mesta av energin under eventet att komma från fossilgas och olja, troligen minst 80 %. Satsningar på solceller bör ju göras hur som helst, så vilken additativ effekt har egentligen spelen…?

Men nu är det OS det handlar om. Även om de olika arrangörerna tävlar om att bli ”greenest” så medför alltid ett OS inverkan på omgivningen – både bra och dålig. Lillehammer gjorde en massa bra vintern 1994, men så högg de dessutom ut sin OS-symbol i jätteformat i en skog på andra sidan dalen. Hur grönt var det? Sydneys sommar-OS år 2000 gjorde en massa bra, men fick efteråt massiv kritik från sin partner Greenpeace för att de misslyckades med en lång rad åtaganden, bl.a. att ta hand om förorenad mark och att rena ett vattenområde tillräckligt väl. Vinter-OS i Turin 2006 gjorde också en massa bra, men så byggdes en splitter ny bobsleighbana trots att det redan fanns en några mil bort. Bobsleigh är en relativt liten sport som kräver enorma ytor och byggnationer i oftast relativt orörd natur.

Idag talade bl.a. Jacques Rogge, IOK:s president och Achim Steiner, chef på FN:s miljöorganisation, UNEP. UNEP är numera en partner till IOK med syfte att säkra att den olympiska rörelsen gör vad den kan avseende hållbar utveckling. Och just ju pratar Jill Savery, som tog guld i OS i synkroniserad simning 1996, om hur viktigt det är att vara hållbar. Men jag hör många röster på fikapauser, mm om att det är väldigt mycket bla-bla-bla. Jo, så är det säkert. Men det är ju trots allt viktigt ”bla-bla-bla”! Att en så stor och viktig rörelse som OS tagit frågan om hållbar utveckling på allvar medför att en spelare med otrolig genomslagskraft nu gör vad den kan för att bidra till vår framtida värld. Detta är oerhört viktigt och roligt. Nu gäller det bara att gå från ord till handling! Detta betonades bland annat av Pál Schmitt, Ungerns president, som tog guld i OS i fäktning 1968 och 1972 och som har en roll som moderator under detta event.

Arabvärlden, som är bland de som har allra störst ekologiskt fotavtryck, inte minst Qatar, har lång väg kvar att gå innan de kan kalla sig hållbara. Men med bl.a. teknikens hjälp kan de göra väldigt mycket. Qatar har precis börjat fatta att sopor är en resurs, men sopsortering är i stort okänt. Energieffektivisering, avfallshantering, infrastruktur, utbildning är exempel på områden med stort behov av utveckling. Och pengar har dom så det räcker och blir över…

Qatar fyller mig med blandade känslor. Världens rikaste land, men där infödda kvinnor av kulturella skäl alltjämt är kraftigt diskriminerade. Inflyttade kvinnor har en klart större frihet. Jag talade med Qatars första kvinnliga golfare. Hennes historia om den kamp hon tvingats föra skulle kunna bli en bok i sig. Samma sak med Kuwaits första kvinnliga fäktare.

Men hur gick det nu då – vann vi? Nej, tyvärr. Danska Olympiska Kommitteen tog hem det europeiska priset. Men det viktigaste är väl ändå att hållbar utveckling helt klart är den senaste i raden av olympiska sporter. Och det finns bara guldmedaljer att vinna i den sporten!

Accepterad

1 kommentar
13 april 2011 02:45

Det var en stor dag idag. Jag blev accepterad. Jag har blivit accepterad tidigare också, men idag var det speciellt. När jag precis börjat första klass på Björkåsskolan i Västra Frölunda kände jag mig accepterad för första gången. Jag hade blivit stor. Nu var jag så stor att jag kunde börja umgås med flickor, minns jag att jag tänkte (tänkte, alltså). Sedan, när jag var runt fjorton år gammal och hade blivit djupt involverad i Fältbiologerna, minns jag att jag plötsligt en dag på en helgkurs (om mossor eller nåt) kände att jag var accepterad som en äkta fältis. Det var stort. Jag blev återigen accepterad.

Jag sitter just nu när detta skrivs på en liten kulle alldeles intill byggnaden ”Longhouse” i Onondaga Nation i Nordamerika. Onondagas närmsta grannland är USA. Jag är här för att presentera det jag kommit fram till i en studie jag arbetat med i ett par år nu. Det handlar om hur Irokesförbundet ska kunna lyfta sig ett antal snäpp för att uppnå hållbarhet. Grogrunden är fantastiskt god. Med den kulturella grund som irokeserna vilar på, är hållbar samhällsutveckling ingen rocket science. Träden andas ut det som vi andas in och tvärtom. Hugger vi ner för många träd så hugger vi också ner oss själva. Plockar vi upp mer fisk än vad som kan ”födas” varje år tar vi också maten ur vår egen mun. Hur svårt kan det va? Inget vi gör idag ska påverka folk som lever om sju generationer framåt negativt. Låter inte det tämligen klokt?

En kalkongam flyger över mig och sneglar lite pillimariskt. På än äng en bit bort vandrar ett sjuttiotal bisonoxar, en rest av de enorma hjordar som fanns här innan ett antal invandrade människor för några hundra år sedan näst intill utrotade bisonoxarna helt och hållet. Jag är här för att presentera det som kallas för Sustainable Village Concept (SVC), ett projekt som grundligt studerar vilka åtgärder irokeserna kan göra för att bli en ledande del inom hållbar samhällsutveckling. Delar av detta handlar om att nyttja förnybar energi, bygga passivhus och utbilda de unga i hållbar samhällsutveckling. Bland annat går projektet ut på att plocka fram nya inkomstkällor åt irokeserna, så att de kan bli av med sitt beorende av tobaksförsäljning och kasinon. Kasinon var något som USA gav till irokeserna som plåster på såren. Detta har nu lett till stora problem, bl.a. med sociala problem som följd.

SVC ska hjälpa irokeserna till nya inkomstkällor, med nya lösningar på energiproduktion, nya hustyper, mm. Allt detta presenterade jag som en del av det otroligt viktiga och spännande arbete som företaget Plantagon International jobbar med. Plantagon ägs mestadels av irokeserna själva och har som huvudsakliga målsättning att bygga vertikala växthus, men företaget arbetar även med andra delar som kopplar an till hållbar samhällsutveckling. Otroligt spännande!

Jag har alltså precis presenterat det jag kommit fram till. I ”publiken” satt ett flertal hövdingar, några klanmödrar (som utser hövdingarna) och ett antal andra med betydande inflytande. Jag är van vid att tala inför folk, men jag har nog aldrig känt mig så liten och utstuderad som idag. Så vilken underbar lättnad när en av hövdingarna efteråt kom fram till mig och sa att ”nu skriver vi kontrakt” med dig.  Jag var alltså accepterad, igen. Vilken ära. Detta är bland det roligaste och mest lärorika jag någonsin gjort. Att få ta del av den enorma vishet som vilar i irokesernas kultur är fantastiskt. Att dessutom få tillträde till hövdingarådet överhuvudtaget är i sig fantastiskt. Som om jag skulle få knata in på regeringens nästa sammanträde och hålla en dragning i ca tre timmar….

Mötet med hövdingarådet inleddes och avslutades med att en av hövdingarna tackade vattnet, träden, fåglarna, insekterna med mycket mera. Tänk om vi själva kunde ta in lite av den vördnaden för vår omgivning. Vattnet, träden, djuren är en del av familjen, inte en resurs att utnyttja. Då skulle hållbar samhällsutveckling inte kännas så långt borta. Var så säker.

Ändlös ändlighet – finns det?

1 kommentar
29 mars 2011 09:58

Jag sitter på Kulturhuset i Stockholm och väntar på en kollega. Vi ska på ett spännande möte med en viktig spelare inom den finasiella sektorn för att diskutera den enorma potential som ligger i att de ekonomiska instrumenten spelar samma symfoni som planeten själv – och då förhoppningsvis ingen ödessymfoni… Kan alla de miljarder pengar som varje dag studsar runt här på jorden mer och mer inriktas på investeringar som leder till en hållbar värld kommer utvecklingen gå klart fortare än idag. Hoppas mötet blir givande!

Utanför fönstret ligger Sergels Torg och strax utanför där jag sitter går en trappa upp till Edvin Öhrströms berömda glasobelisk. En trappa… tänk vilken hållbar uppfinning! Trappor har funnits sedan jorden bildades känns det som och de kommer alltid att finnas. Enda utvecklingen är rulltrappor, men principen är densamma. Tänk vad jobbigt det vore att leva i en värld utan trappor, tänker jag. Tankarna vindlar vidare. Är det inte just sådana konstruktioner som världen behöver – trappor ger inga utsläpp, de tar väldigt lite resurser i anspråk och de kan lätt tas bort när de inte behövs längre. Just nu går en dagisgrupp uppför trappan och strax därefter en herre i en säkerligen mycket dyr kostym. Så en ung dam och ett gäng skolungdomar. Alla använder trappan.

Jag var på en bokrelease häromdagen. Det var Johan Rockström och Anders Wijkman som släppte sin bok ”Den stora förnekelsen”. Huvudtemat är att en ändlös tillväxt omöjligt kan bygga på ändliga resurser. Klokt. Förnekelsen ligger i att denna synnerligen enkla och självklara sanning inte tycks ha slagit rot i nuvarande samhällsutveckling. Men fakta är mycket klara och enkla: Vi har bara en viss mängd sötvatten att tillgå, vi har bara en viss mängd naturresurser till vårt förfogande, haven kan bara ta emot en viss mängd gödande ämnen, osv. Detta vet vi. Men vad gör vi åt dilemmat med tillväxt kontra begränsade resurser? Boken tar upp detta på ett mycket intressant sätt. Jag menar inte att författarna presenterar den enda lösningen, men de tar upp problemet på ett mycket tydligt sätt och visar på möjliga vägar framåt – och de skapar en utmärkt plattform för vidare vidare diskussioner och AKTIVITETER i en annan riktning än vad ändlös tillväxt kan erbjuda.
Till exempel kanske vi inte måste äga allt vi har. Vi kan hyra och lämna tillbaka för att säkra recirkulationen av resurser. Vi kan konsumera upplevelser betydligt mer. Vi kan värdera naturens resurser på ett annant sätt så att det blir lika fint att t.ex. leva livet klimatneutralt som det idag är att äga en dyr och lyxig bil. Eller vad är det faktiska värdet av att slippa leva under hotet om fler härdsmältor?

Under de ca 200 000 åren som den moderna människan funnits till har vi levt ett tämligen ”planetanpassat” liv under 199 950 år – och vi har aldrig levt i en sådan atmosfär som vi nu har eller med ett sådant hav som vi nu har – och detta har vi framför allt skapat under de senaste 50 åren…

Trappan är här för att stanna. Det är en hållbar produkt som alla har nytta av. Och den går både uppåt och neråt vilket ger en härlig valfrihet.

Nästa gång du köper en stol kan du rädda en gorilla

1 kommentar
9 mars 2011 18:25

I morse när jag vaknade kände jag mig plötsligt väldigt otillräcklig. Lilla jag! Jag tycker jag ägnat hela mitt liv hittills åt att livet på planeten Tellus ska få ha det bra och leva i harmoni och alla de där orden som vi gärna tar till när vi ska beskriva det som kanske egentligen snarast borde beskrivas som att vi inte stör den ultrakapitalism som faktiskt råder i naturen – passar du inte in dör du. Detta kan naturligtvis diskuteras, men rent pragmatiskt är det ju så det fungerar hos de flesta arter av både växter, djur och annat på denna vår jord (och kanske på alla andra planeter också, vem vet?). Vi människor skiljer oss inte åt heller egentligen, annat än att vi lagt in styrmedel i vårt sätt att leva som gör att vi lärt oss lösa en hel del konflikter genom att helt enkelt prata ut om problemet i lugn och ro.

Men – jag kände mig alltså otillräcklig i morse. Plötsligt kom allt det där med planetens egna gränser över mig som ett tungt, mörkt vaddtäcke. Vi har runt 4000 km3 sötvatten till vårt förfogande (floder, sjöar och en stor del grundvatten). Vi använder redan idag ca 2600 km3. Vad händer när vi blir ytterligare tre miljarder människor som alla vill ha det bra? Vi har redan släpp ut alldeles för mycket växthusgaser. Jorden klarar en halt på ca 350 ppm CO2, men värdet idag är redan ca 380 ppm (detta går lite upp och ner). En temperaturökning på minst 2 grader är att vänta, vilket i sig redan är för mycket för att vi ska kunna känna oss lugna. Och CO2-utsläppen bara ökar och ökar. Jag hörde en klok person alldeles nyss säga att vi måste inse att all olja och all kol på jorden kommer att användas vare sig det är bra eller inte, ”låt oss vara realistiska”. Att det sedan leder till en säker undergång av det liv vi känner idag är måhända en mindre bisak som vi inte behöver bry oss om – eller? Då blir temperaturökningen minst 4-5 grader vilket skulle ödelägga allt vi idag känner.

Jag kände mig alltså otillräcklig. Vad ska jag ta mig till? Sluta andas?? Varje gång jag andas genererar jag ju CO2! Men så plötsligt kom en annan känsla över mig – tänk om allt vi gjorde ledde till att något blev ett uns bättre varje gång. Många unsar blir tillsammans en väldigt stor effekt! Om vi varje dag minskade våra utsläpp med bara några få promille så blir det snabbt många procent. Om alla som brukar ta fossilbilen till jobbet ställde den hemma en dag i vecka så minskar just de utsläppen med 20 %! Om vi dessutom äter nötkött en gång mindre i veckan, tvättar kläder en gång mindre i veckan, stänger av alla standby-apparater, investerar i solenergi och värmeväxlare, om vi torkar våra kläder utan värmefläktar, mm, mm. Och om alla hus, industrier, verksamheter energieffektiviseras – då blir det riktigt effekt som samtidigt sparar massor av stålar!

Plötsligt kände jag mig tillräcklig. Det slog mig att Kina tillverkar massor av de möbler bl.a. vi svenskar använder. Träet till dessa möbler kommer i stor utsträckning från Kina. Kina hämtar sina trävaror till stor del från Afrika. EU har fiskat ner sina fiskbestånd alldeles för mycket, så därför fixar EU så att EU-båtar kan fiska utanför Afrikas kuster och genom detta helt slå ut det lokala fisket. Skövling av skogen och av haven leder till fattigdom i Afrika, vilket i sin tur leder till att folk i Afrika, t.ex. Rwanda, för att klara sitt uppehälle, går in i skyddade områden för att hugga ner träd för att få bränsle till sin dagliga matlagning. De jagar även s.k. bushmeat i stället för att fiska (kanske inte havsfisket är så stort i just Rwanda, men många andra kustnära Afrikanska länder). Bushmeat innefattar hjortdjur, apor (såsom schimpanser och gorillor), elefanter, mm, mm. Varje år töms Afrika på ca 3 miljoner ton bushmeat och varje dag passerar ca 10 ton bushmeat Heathrows flygplats. På många fina restauranger i de stora Europeiska städerna kan man (under bordet) beställa gorilla- och schimpanskött… Betänk gärna att vi människor är närmare släkt med schimpanserna än vad schimpanserna är släkt med de övriga aparterna. Vad vill jag nu säga med allt detta? Jo – tänk på vilken fisk du köper och tänk på varifrån träet kommer i de möbler du köper. Genom att välja t.ex. MSC-märkt fisk och FSC-märkta möbler kan du faktiskt bidra till att rädda bergsgorillorna i Virunga från en säker undergång. Det finns idag bara ca 700 stycken kvar av dem. Och de är oerhört lugna och fredliga till sin natur. Och HELT oskyldiga till att jorden håller på att passera gränsen för vad som är lämpligt avseende en lång rad områden (ta gärna en titt på http://www.stockholmresilience.org/planetary-boundaries).

Vi kan alla göra något – och gör vi det så är vi en bra bit på väg mot en hållbar värld.

 
_MG_9349 Skärpt - liten

En silverback på Virungas dimhöljda berg.

Den som väntar på något som gått väntar alltid för länge

4 kommentarer
7 februari 2011 08:27

En gång för många år sedan kom jag springande till tåget som just börjat rulla på Halmstads central. Tåget kom från Malmö och var på väg mot Göteborg. Jag var alltså för sent ute. Tåget hade gått. Döm om min förvåning när tåget bromsar in igen och stannar bara för att plocka upp mig! Så fort jag är ombord går tåget igen. Men detta var för länge sedan.

Jag gjorde nyligen en liten kort sökning på nätet efter olika ord och kortare meningar, lite nyfiket så där för att se vad folk i allmänhet är intresserade av just nu. Full av förhoppning att ”Global warming”, ”biofuel” och ”eutrophication” (övergödning) skulle vara bland de mest eftersökta områdena skred jag till verket. Jag slog in det ena ordet efter det andra och skrev ner antalet träffar. På något sätt skulle väl detta kunna spegla vilka fokusområden som just nu gäller där ute i den stora världen. Inte för att jag på något sätt vill påstå att detta är en veteskaplig undersökning, men den ger väl kanske ändå en fingervisning om vad som rör sig i folks hjärnvindlingar, tänkte jag. Så här blev resutlatet:

Sex

743 000 000

Dogs 231 000 000
Poverty 193 000 000
Climate 112 000 000
Lady Gaga 109 000 000
Give up 82 000 000
I don’t care 78 100 000
Climate change 74 300 000
Maradona 56 600 000
Global warming 44 500 000
Energy efficiency 20 700 000
Solar energy 16 300 000
Energy saving 16 100 000
Solar power 13 600 000
Deforestation 9 720 000
Wind power 8 910 000
Biofuel 6 930 000
Wind energy 6 430 000
No global warming 3 570 000
Eutrophication 1 580 000
No climate change 1 430 000
Earth is dying 87 100

Glädjande nog hamnade I varje fall “Climate” på en hedrande fjärdeplats, alldeles efter ”Poverty”. Det var, som ni ser, bara hundar och sex som var av större intresse. Intresset för energifrågor var medelstort i min lilla undersökning och glädjande nog hamnade ”Energy efficiency” överst av dessa. Tänk om politikerna nu kan läsa min blogg och ta detta som en klar hint om att gemene mans intresse för energibesparing faktiskt är klart större än vad den nationella och globala energipolitiken återspeglar.

När jag sökte jag på ”Runnit ut i sanden” fick jag 121 000 träffar, inte så många men ändå fullt tillräckligt för att väcka en tanke: Tänk om man kunde lokalisera den där berömda sanden. Den där sanden som alla goda idéer har runnit ut i. Vilken otrolig guldgruva att gräva ur! Tänk om den innovationsstrategi som näringsdepartementet nu arbetar så febrilt med och som ska presenteras i slutet av mandatperioden (bättre sent än ännu senare…), skulle kunna se allt som ligger i just den sanden. EU har redan sin innovationsstrategi på plats, tillika en massa andra länder (söker man på ”Innovation strategy” så får man 306 000 träffar…). Men Sverige vill inte gärna vara först med något. Tänk om vi säger något dumt. Bäst att vänta och se vad alla andra gör först. Låt alla våra otroligt goda idéer rinna ut i sanden i stället, alternativt låt något annat land komma hit och köpa upp dem, så att alla arbetstillfällen och allt annat gott det för med sig lämnar landet… I och för sig bättre det än att idéerna hamnar i sanden. Men vi bör nog sätta lite fart. Resten av världen väntar inte. Till exempel Kina med sin enorma inre marknad som driver på stenhårt gör att vi snart är akterseglade så det skriker om det. Dags att våga kliva på tåget om vi inte ska missa det helt, för den här gången stannar det inte när det väl har gått. Var så säker!

Avslutningsvis sökte jag på ”Optimism” och ”Pessimism”. Vilket ord tror ni vann?

Om att tjäna kulor på att rädda en liten planet

Skriv en kommentar
17 december 2010 13:28

Nu var det ett tag sedan jag skrev något senast. Det har varit en otroligt hektisk tid ett tag nu – en mycket positiv sådan! I mitt jobb är jag väldigt mycket ute hos olika företag, kommuner, mm och diskuterar hållbarhet och vad som kan/bör göras för att säkra upp att processer, tillverkning, osv inte sker på ett för planeten ödesdigert sätt. Och jag är överväldigad över det otroliga intresse som hållbarhetsfrågan har väckt nästan vart man än kommer.

De tre viktiga benen som måste samverka för att vi ska få ett hållbart samhälle – politiken, företagandet och privatlivet – har vart och ett sina egna förutsättningar för att lyckas. Politiken är beroende av diskussioner, åsikter, påverkan, val, mandatperioder, mm. Privatlivet är beroende av tillgänglighet, ekonomiska förutsättningar, tyckanden, valmöjlighet, mm. Företagandet är beroende av intäkter och allt som är kopplat till detta. Och det är det som är så intressant med just företagandet. Allt fler företag inser nu kraften i hållbarhetsfrågan. Och hållbarheten har kommit för att stanna. Ett företag som struntar i hur dess verksamhet påverkar vår omvärld har dödat sina egna förutsättningar att finnas kvar i framtiden. Hur många minns inte företaget Facit? Facit hade 14 000 anställda och verksamhet i 140 länder. Men företaget trodde inte på den elektroniska miniräknaren. Hade internet funnits på den tiden hade de kanske snabbt kunnat göra en liten omvärldsbevakning och insett sitt misstag innan de hunnit begå det… Nu finns inte Facit längre. I en amerikansk studie där 6 772 marknadsledande företag ingick, visade det sig att tjugo år senare var endast 0,5 % (!) fortfarande i en marknadsledande position. Alltså, 99,5 % var antingen helt borta eller betydligt lägre rankade. Denna studie ville visa hur viktigt det är för ett företag att hänga med. Och är det något som dagens företag måste hänga med på så är det hållbarhetsfrågan – var så säker! Och då pratar vi inte bara miljö, utan minst lika mycket social och ekonomisk hållbarhet. Hur ser det ut där du själv jobbar? Har ditt företag eller organisation t.ex. en korruptionspolicy? Hur hanteras risken för att barnarbete förekommer där viktiga delkomponenter, o.d. tillverkas? Dessa exempelfrågor och en massa andra är av yttersta vikt att ha full koll på om man vill leva länge som företag.

Och det är just detta som är så roligt och ger mig hopp – allt fler företag förstår vikten av allt detta. Allt fler företag ser över sin verksamhets påverkan och sparar samtidigt massor av pengar på detta, t.ex. genom energibesparing, minskad resursförbrukning, mm. Bara genom att stänga av alla elapparater när de inte används kan man spara väldigt mycket sett i ett lite längre perspektiv. Allt fler företag gör nu vad de kan för att minska sina utsläpp av växthusgaser och kompenserar dessutom för de utsläpp som ännu inte är möjliga att få bort. För att ta det företag jag själv jobbar på som exempel, så ska våra egna utsläpp av växthusgaser halveras på bara fem år. Sånt gillar jag! Om fler gjorde så skulle det inte vara svårt alls att uppnå de minst 80-procentiga utsläppsminskningar som krävs till år 2050.

 Kort sagt, jag är klart optimistisk till företagens vilja att vrida sin verksamhet så att den blir hållbar ur alla aspekter! Om så syftet enbart är att tjäna mer pengar spelar ingen roll – det är resultatet som räknas! Och om syftet dessutom är att verkligen vilja överlämna en juste planet till dem som lever lite senare, då känns det riktigt bra.

Senaste Platsannonserna

Våra nyhetsbrev, helt gratis!


Please don't insert text in the box below!

Följ Miljöaktuellt på Twitter

Magasinet Miljöaktuellt

MILJÖAKTUELLT NR 2/2014 UTE NU
  • Topp 20: Makthavarna som kan bättre
  • Tema transporter: Nu ska Sverige lära sig av Norges elbilssuccé
  • Tema transporter: Så blen Trafikverket gisslan i klimatpolitiken
  • Tema transporter: Tröga strukturer stoppar gröna metoden
  • Intervju: Nyamko Sabuni ser näringslivet ta täten
  • Debatt: Thomas Sterner om nyttan av miljöskatter
  • Krönika: Tomas Kåberger om vad Europa kan lära av Kina

Plus mycket annat!

Matnyttigt för miljöproffs

Lag & rätt nr 5 ute nu!
  • Omläggning av busslinjer giltigt bullerkrav
  • Dessa 120 ämnen ska utvärderas enligt Reach
  • Västmanlands bussar grönast
  • Släppte ut naturmaterial - åtalades
  • Mjölk kan få nanomärkning
  • Minskat strandskydd föreslås
  • IPCC: Energieffektivisera mera
  • Fortsatt strid för att rädda Miljöstyrningsrådet
  • Nya verktyg om farligt avfall, skyddad natur, barns rättigheter, energiteknik

Tjuvläs Lag & rätt
Köp ett nummer i IDG Shop  

Har du synpunkter på sajten? Kontakta sajtansvarig: Jon Röhne | Kontakta MiljöAktuellt | Om cookies, personuppgifter & copyright
Karlbergsv. 77 106 78 Stockholm Tel: 08-453 60 00 Karta | Copyright © 1996-2011 International Data Group