Nu vet jag svaret på frågan i min förra blogg – sju generationer! Man ska vara hållbar i MINST sju generationer. Jag har blivit involverad i ett antal otroligt spännande projekt där begreppet seven generations utgör kärnpunkten. Det handlar om projekt för Onondaga Nation, central-nationen för Irokesförbundet i Nordamerika. Irokeserna lever där i ett område som ofta kallas Six Nations, varav Onondaga är deras ”Bryssel”. Att få äran att arbeta med de nordamerikanska indianerna är otroligt lärorikt och fascinerande! Deras syn på livet och denna vår jord är i mångt och mycket VÄLDIGT olika den som vi är vana vid. Och att de arbetar tillsammans med utländska firmor, som nu, existerar i stort inte. Men nu har Onondaga t.o.m. startat ett företag – Plantagon – tillsammans med ett svenskt företag. Det de pysslar med är bl.a. att bygga stora, vertikala växthus. Väldigt spännande!

Hur som helst, för irokeserna (och kanske andra ursprungsbefolkningar i området) är seven generations centralt, som sagt. Allt man gör idag ska vara bra även för alla som lever om åtminstone sju generationer framåt i tiden. Är inte det sunt, säg? Tänk om alla våra beslut byggde på samma enkla devis? Att det handlar om just sju generationer bygger på att det är det längsta spannet, normalt sett, som vi kan träffas. Om du, när du var liten, träffade din mormorsmor och sedan råkar du själv bli mormorsmor och träffa ditt barnbarnsbarn – då har du träffat sju generationer inklusive dig själv.

Och indianerna har massor av tankar och grunder som kan låta mossiga, men som är hur moderna som helst. T.ex. ser de träden som familjemedlemmar. Träden andas det vi andas ut och tvärtom. Träden och vi har samma genetiska byggstenar, mm, mm. Tänk om vi började se allt runt omkring oss som familjemedlemmar i stället för som resurser – skulle inte det ändra vår syn på mycket? Värdet av det som vi idag börjat få upp ögonen för och som fått det poetiska namnet ekosystemtjänster, är ju samma sak som indianerna har insett sedan kanske 10 000 år! Värdet av att våtmarkerna renar vattnet från kväve, värdet av att träd växer av sig själva ute i skogen, värdet av att det föds en massa fisk i havet. Allt detta som vi ”får gratis” av naturen. Och det är ju just sådant som hållbarhet handlar om – att inte förstöra våra ”gratisresurser”, våra familjemedlemmar.

Tänk på det nästa gång du ser ett bi pollinera en äppelblomma. Gå gärna fram till biet och tacka och lämna över en tiokrona, för det är ju minst det biets arbete är värt, inte sant? Att vara rädda om och bevara den biologiska mångfalden är inte enbart bra av naturromantiska skäl – det är även ren och skär ekonomi i att göra det! Mänsklighetens samlade ekonomiska resurser räcker inte långt om vi skulle behöva betala det faktiska värdet av ekosystemtjänsterna. Så puh säger jag att det FN-möte i Nagoya i Japan om biologisk mångfald som nyss avslutats faktiskt kom fram till ett antal riktigt bra saker: Till år 2020 ska 17 procent av land- och vattenområdena samt 10 procent av kust- och marina områden i världen ska skyddas från exploatering. Överfisket ska stoppas, skadliga subventioner som förstör biologisk mångfald ska fasas ut och gröna räkenskaper ska utvecklas.  Nu kan vi bara hoppas på att FN lyckas lika bra med klimatfrågan i Cancun i Mexico i december. Tänk ett globalt klimat som är riktigt bra – även om sju generationer.