Man kan verkligen fråga sig vad som har hänt inom journalistkåren, som med rätta ofta kallas den tredje statsmakten. Den vanliga människan som strävar för att förbättra världen på olika sätt tycks vara ointressant i deras ögon. De fokuserar främst på motsättningar och politiskt käbbel till leda. Deras likgiltighet för vanliga, fredliga demonstrationer har lett till att man måste ta till alltmer spektakulära upptåg för att nå fram med sitt budskap, hur seriöst det än må vara. Fredliga demonstranter och representanter för uppvaktningar behandlas som någon slags statister om de överhuvudtaget kommer med.
Media vill ha action och underhållning. Varenda sten som kastas i Israel rapporteras flera gånger varje dag i radio och tv och följs upp med intervjuer. Utlandsrapporteringen dominerar ofta över inhemska nyheter. Den är extremt fokuserad på vissa konflikter och glömmer helt bort andra.
Hade vi kastat sten på jordbruksdepartementet hade vi säkert toppat alla nyhetssändningar. Är det vettigt?
Det värsta är att svenska folket redan är ett uppgivet folk. Det stora flertalet vänder allt politiskt arbete ryggen med motiveringen: ”Det är ändå ingen idé.” Ungdomar i synnerhet vill hellre bli rockstjärnor. De vill synas och vinna en miljon, för då blir media intresserade.
Jag har allt oftare börjat tänka att massmedias nyhetsvärdering har en stor skuld i den likgiltighet och uppgivenhet, men även okunnighet, man möter och som i grunden hotar hela vår demokrati. För vi är väl fortfarande en demokrati?





