Miljöaktuellt Bloggar Inlägg

Hur ser EU:s förnyelsebara energimål ut efter 2020?

kajembren — Wed, 22 Feb 2012 09:59:58 +0000

Nu på fredag den 24 februari genomför EU kommissionen ett ytterligare samråd i samband med utarbetandet av 2012 års strategi för förnyelsebar energi.Medan direktivet om förnybar energi 2009/28/EG fastställer en tydlig ram för fortsatt tillväxt inom förnyelsebar energi fram till 2020, måste debatten om hur politiken ska utvecklas bortom år 2020 för att börja nu.Det är anledningen till att kommissionen förbereder ett strategi dokument för det politiska prioriteringarna i en post-2020 perspektiv. Underlaget skall offentliggöras under det andra kvartalet i år. Den rättsliga ramen när det gäller förnyelsebar energi fastställs i direktivet om förnyelsebar energi som sätter de obligatoriska målen på 20% förnyelsebar energi i den slutliga energiförbrukningen samt en 10%-målet inom transportsektorn för 2020. Med tanke på att säkra underlag för bla investerare så behövs det en lång siktig planering och som har ett fokus längre fram efter 2020. Mot bakgrund av EU: s ambition att reducera 80-95% av utsläppen av växthusgaser i ett 2050 perspektiv så är det uppenbart med en fortsatt stark tillväxt inom området förnyelsebar energi. Detta offentliga samråd har till syfte att diskutera med berörda intressenter om hur de politiska ambitionerna skall utformas på medellång sikt - det vill säga till 2030. Läs mer i EU-dokument. Så vitt jag kan se är de traditionella lobbyorganisationer från industrin som klagar om ökade kostnader, bindande mål och frågor om konkurrensneutralitet. Gröna grupper, tillsammans med Greenpeace, Friends of the Earth, Kraftverksföreningen Europex och hållbar energi-gruppen Inforse stödjer post-2020 bindande mål gällande förnyelsebar energi. I samband med den pågående debatten om de europeiska finansmarknaderna och skuldutsatta nationer så borde man lyfta fram detta i de olika överenskommelser som nu görs med banker och de nationella regeringarna för att ge support till EU: s klimatmål och hur EU:s budget kan användas till att stödja förnyelsebara energiinvesteringar. Läs även Greker, var medvetna om den trojanska hästen!

Kaj Embrén

Systemtänkande krävs för överlevnad

Magnus Hedenmark — Tue, 21 Feb 2012 22:02:49 +0000

Jag höll på att skriva "hållbarhet" istf "överlevnad" i rubriken. Men det är ju ett rätt så jämntjockt uttryck idag, ungefär som en rabattkupong från ICA på 5%. Nej, ska vi slita folk från diskussioner om för eller emot Ranelid i Melodifestivalen, så får man nog ta i lite mer. Och, ja systemtänkande är motsatsen till enfald. Att sluta stirra sig sig blind på detaljerna, utan istället se hur de samverkar är precis det som behövs. Det var precis det som Einstein ville säga med det bevingade uttrycket: "Det behövs ett helt nytt sätt att tänka, för att lösa de problem-vi skapat med det gamla sättet att tänka". I dagarna har Facebook dragit igång startskottet för en ny serverhall som drar mer exergi än ett stålverk. Det lär visserligen vara fantastiskt effektivt, men bara om man isolerar systemgränsen till serverhallen. Eftersom man inte tillvaratar möjligheten att koppla överskottsvärmen till fjärrvärme så kan man ju ändå ifrågasätta effektiviteten från systemet samhället utanför serverhallen. På samma sätt gör man med kemikalier. Genom att bara bedöma en kemikalies isolerade toxicitet, men inte dess omvandlingsprodukters toxicitet så missar riskbedömarna en stor del av problematiken med förgiftningen av befolkningen. Det gäller t.ex. Teflon, GoreTex, PVC m.m. Det är sorgligt, men när vi väljer av byråkratiska, teknokratiska eller andra inskränkta skäl att se isolerat på miljöproblemen - så blir det nog inte så kul planet att bo på heller. Det kallas för reduktionism, fundera på det ordet och ta upp kampen.

Ändrad affärsidé bra för klimatet

Elin Bergman — Fri, 17 Feb 2012 09:32:43 +0000

Tricorona är idag en av världens största aktörer inom klimatkompensation och utsläppshandeln. Företagets bakgrund är en helt annan, den ofta utskällda gruvbranschen. Fler borde våga omdefiniera sin verksamhet på detta sätt – med stor klimatnytta som följd. Niels von Zweigbergk, VD på Tricorona, drev på för att få företaget att svänga om från gruvverksamhet till att bli ett av de största företagen inom klimatkompensation. Det har blivit allt vanligare att omdefiniera sin verksamhet från en produkt till en tjänst, t.ex. telefonbolaget som arbetar med ”connecting people” som ledord. Mycket färre företag har i grunden utmanat vad man faktiskt håller på med och övervägt om den egna kärnkompetensen kan utnyttjas till något bättre och mer framtidsinriktat. Tricorona har gått från gruvverksamhet till att utveckla klimatkompensationsprojekt som hittills bidragit till att minska de globala klimatutsläppen med 24 miljoner ton CO2. Från att ha ägt gruvor, är man nu ansvarig för mer installerad vindkraft i utvecklingsländer än vad som finns i hela Sverige. 1988 etablerades Tricorona, då Wermlands Guldbrytning. 2003 förvärvade företaget Svensk Kraftmäkling som mäklade med elcertifikat och ursprungsmärkt el. Kort därefter trädde Kyotoavtalet i kraft. I avtalet finns en finansiell mekanism, som hjälper västvärlden att ta ansvar för sina utsläpp och samtidigt hjälper utvecklingsländerna till hållbar utveckling. När Kyotoavtalet trädde i kraft började länder som åtagit sig att släppa ut en viss mängd koldioxid, men hade problem att uppnå sina mål, leta efter möjligheter att skapa eller köpa utsläppsreduktioner. Det fanns då många köpare, men ytterst lite på marknaden att köpa. Tricorona insåg att man hade unik kompetens i handel med certifikat och bestämde sig för att bli en aktör i denna nya marknad. Snart låg den forna gruvprospekteringen helt i skymundan för den nya affärsverksamheten som innebar att Tricorona var ett klimatbolag som utvecklade projekt med sol, vind, vatten och biomassa i utvecklingsländer och sedan sålde de utsläppsreduktioner som projekten genererade. Där efter har den gamla verksamheten successivt avvecklats och fokus har istället lagts på att utveckla den nya affärsidén. Tricoronas berättelse är förhoppningsvis början på en ny trend. För att klara framtiden klimatutmaningar och resurshushålla, måste företagen blicka framåt och se vilken plats de kan ta i det nya hållbara samhället. Kan man t.ex. istället för att hyra ut bilar tillhandahålla möjligheter för distansarbete och videokonferenser? Kan den som idag säljer dammsugare istället erbjuda tjänsten att få städat hemma, så att samma apparat kan användas av femtio hushåll istället för ett? Nyckeln till ett långsiktigt hållbart samhälle, med ökad välfärd och bibehållen lönsamhet för företagen – ligger i att hitta affärer som klarar alla dessa utmaningar.

9 skäl till varför miljöaktivister borde kalla sig ekonomer

kajembren — Mon, 13 Feb 2012 07:56:58 +0000

Charles Secrett välkänd miljöaktivist och opinionsbildare i England: Låt oss börja med det kritiserade begreppet ... Ekonomer? Varför i hela friden skulle miljöaktivister, som kommer i alla former, storlekar och discipliner, vill vara uppkallad efter dagens ekonom begrepp? Vi kan lika gärna kalla oss bankmän. Men det är kanske en dålig förklaring. Det finns många verkligt stora "gröna" ekonomer från EF Schumacher till Amartya Sen , som erkänner hela produktiva värdet av att leverera en hållbar utveckling...... Läs alla 9 goda skäl i denna länk. Denna artikel publicerades först av Charles Secrett, grundare av Robertsbridge koncernen i februari 2012. Charles Secrett är också ordförande i Triodos Bank Renewable Energy Fund. Några av hans tidigare arbete: Rådgivare och programdirektör (Sustainable Cities), Respect, Rådgivare och expert på klimat, miljö och hållbar utveckling för Londons Borgmästare och Visit London samt verkställande direktör för Friends of the Earth (FOE) (England, Wales och Nordirland).

Hållbar kapitalism? 2 – i gränslandet mellan politik och näringsliv

kajembren — Mon, 06 Feb 2012 14:38:33 +0000

Det finns ett allt större intresse att diskutera den systemkris som berör många olika områden i dagens globala verklighet. - Vår planets begränsade möjlighet att växa hållbart. Vi skulle idag behöva mellan 1,3 till 1,5 jordklot för att möta dagens resursbehov (Global Footprint Network) - Vi ser hur spekulativt kapital har använts när behoven av investeringar miljö, vård och omsorg samt fattigdomsbekämpning borde stå i centrum. - Kapital med hållbarhetskriterier behöver investeras på områden som i allt större grad påverkar vår livskvalité tex mat, hälsa och kemikalier. Så det är inte enbart en fråga om en kris i det kapitalistiska systemet. Krisen sträcker sig längre än så. Minnena är starka från tiden då jag träffade Karl-Henrik Robert tillsammans med Per-Uno Alm från Det Naturliga steget för 20 år sedan. Det var just före den första Rio konferensen 1992. Det Naturliga Stegets fyra systemvillkor blev de första verktygen för att närmare förstå spelreglerna för morgondagens företagande och sätta det i relation till vår gemensamma planet. Mycket har hänt sedan dess med företag som steg för steg har positionerar sig genom rapporteringssystem, certifieringar och som aktivt kommunicerar hållbarhetsfrågorna internt och externt. Men det är dags att återknyta till den mer principiella diskussion som handlar om ett system i djupare kris kopplat till tillväxtfrågorna. Frågan är: hur utvecklas ett affärstänkande, i praktiken, som integrerar ekonomi, ekologi och sociala värderingar i ett samhällsperspektiv. En företagsledare som tidigt förstod detta var Leif Johansson. Som VD på Electrolux, var han en av de första i Sverige som tog till sig Naturliga Stegets systemvillkoren som grund för att förändra företagets affärsstrategi och därigenom också sätta sin företagsledarroll i ett tydligt samhällsperspektiv. Möten med Gordon och Anita Roddick under tiden med det Naturliga Steget blev också starten för Respect som ett värderingsbaserat konsultföretag. Systemvillkoren blev en naturlig utgångspunkt liksom The Body Shops affärstänkande. Det blev många inspirerande möten, bland annat med den framlidne Interface-ägaren Ray Anderson, en av de första gröna industrialisterna i USA. I vårt team ingick också Tom Cannon, rådgivare till den dåvarande engelska regeringen i hållbarhetsfrågor och den som skrev den första långsiktiga hållbarhetsstrategin för en regering. Givetvis var kritiken mot den pågående samhällsutvecklingen en grund för oss. Kärnan var framförallt frågan om hur företagen på marknaden tog till sig samhällsfrågorna ur ett företagsperspektiv. Det gällde att förstå och utveckla verktyg för hur ekonomi, ekologi och sociala frågor integrerades i ett affärstänkande. Men för oss i Respect så var det också frågan om att förnya samhällsdialogen utifrån nya problem och utmaningar. En ny typ av dialog krävdes för detta. Därför samlade vi företag i nya intressentmodeller som inte handlade om de gamla strukturernas sektorstänkande inriktat på att få regeringar att minimera lagstiftningen och avreglera. Istället handlade dialogen om hur regeringar kunde förstå och samarbeta med de företag som tog ett större samhällsansvar och ville ha en hållbar tillväxt. Klimatfrågan blev en av Respects första stora satsningsområden och tillsammans med Ikea, med den dåvarande VD:n Anders Dahlvig, lade vi grunden för en ny form av intressentdialog som idag är mer regel än undantag. Business Leaders Initiative on Climate Change (BLICC) bildade modell för många nya nätverk under 90-talet. När Rockerfeller Brother Foundation bildade The Climate Group så var Respects nätverksarbete föregångsmodellen. Mänskliga Rättigheter blev den andra stora hållbarhetsfrågan för oss.John Morrison kom från The Body Shops affärsteam och blev den som tillsammans med Mary Robinson, tidigare FN-kommissionär för Mänskliga Rättigheter och Irlands president, utvecklade ett nytt företagsnätverk efter Respects BLICC program som förebild. Världens 12 mest omnämnda multinationella företag ingick i nätverket Business Leaders Initiative on Human Rights (BLIHR). I det internationella samarbetet blev hållbarhetsfrågorna ett allt viktigare inslag med stora projekt som Global Compact, Global Reporting Initiative och World Resources Institute. Principer, policies och verktyg utvecklades också snabbt. Men givetvis passerade denna tid inte utan hårda diskussioner om mål och medel som gav upphov till diskussioner om bl a fackets roll i företag med starka ägare. Ray Anderson, Gordon och Anita Roddick var mycket tveksamma till att låta facket få för stort inflytande och rätten till kollektivavtal var alltid under diskussion. Rädslan från deras sida var främst att facket oftast var en alltför konservativ kraft som inte såg övergripande miljömål och mänskliga rättighetsmål som viktiga i den pågående samhällsutvecklingen. Det betyder inte att de inte lyssnade på fackets företrädare eller att de betalade dåliga löner. Frågan lever fortfarande i starkt ägarstyrda företag. Även i Sverige, med grundläggande svenska avtalsmodellen som en naturlig del, kan vi lära av denna diskussion. Självfallet måste facket också anpassa sig efter olika typer av företag. Våra dialoger handlade om gränsdragning mellan aktörerna på politikens och marknadens arenor. De flesta företag som vi arbetat med under åren varit starka förespråkare för nära relationer med politiska beslutsfattare. De har varit anhängare av vad man benämnde “smart” lagstiftning för att främja hållbar samhällsutveckling. Grön skatteväxling har haft ett starkt stöd i våra diskussioner liksom hårdare beskattning och lagar för de som inte gör tillräckligt. Incitament för en grönare utveckling och grön upphandling fick ett omfattande stöd. Det man mest oroade sig för var att politikerna inte följde med i samhällsutvecklingen och därför kunde möta med rätt styrmedel och incitament. Ett betydande tillväxtområde idag finner vi inom det vi idag globalt benämner ”Low Carbon Economy”. En tillväxt som förenar energieffektivisering, nya jobb och minimerar utsläpp av växthusgaser. Svenska storföretag, mindre och medelstora är viktiga aktörer på denna globala marknad. Många av dessa företag är de som tidigt förstod sin roll i en hållbar samhällsutveckling. Det är här kraften finns för att stimulera en hållbar tillväxt. Och tiden är nu mogen att börja hitta mer stabila modeller för en hållbar samhällsutveckling. Saltsjöbadsandan med sampel mellan företag, fack och regering räcker inte längre och är för länge sedan utspelad. Det är dags att ställa krav på de gamla intresseorganisationerna att ställa om sin kompassriktning och samarbeta med nya intressenter som förstått de utmaningar vi står för inom det ekonomiska, ekologiska och sociala området. Det krävs därför nya intressenter i dialogen. Och tillsammans med intressenterna finna andra mått än dagens BNP för att mäta tillväxt i samhällsutvecklingen. Tillväxt i all ära, men frågan är mer hur och vad. Även regeringar behöver hållbarhetsstrategi där man integrerar och fokuserar mer på de ekonomiska, ekologiska och sociala aspekterna i samspel.Där skall man finna formerna för en hållbar samhällsutveckling. Kaj Embrén

Hur kan vi hjälpa konsumenten att älska sina produkter?

ambell — Wed, 01 Feb 2012 15:17:52 +0000

När modefolket talar om hållbar utveckling låter det såhär: ”hur kan vi fortsätta älska mode utifrån ett hållbart perspektiv?” ”Hur ska vi designa och fortsätta sälja?”. Här vill man integrera hållbar utveckling på ett sett som ska ”hjälpa konsumenten att älska sina produkter”. När modebranschen ordnar ett event om hållbar utveckling får det en annan touch än jag är van vid i hållbarhetssammanhang. Jag trodde heller inte att det skulle vara så många som kom till Paviljongen i Kungsträdgården imorse. Men så fel jag hade. Vi var många som dök upp, det är så himla kul att se och majoriteten var modefolk! En stundtals oetisk bransch Modebranschen är utmärkande när man ser till etik. Sektorn agerar stundtals helt annorlunda mot sina egna värderingar. Det förklarar Sofia Ulver-Sneistrup, forskare från Lund som har kollat på konsumtionstrender. Där försöker man även förstå hur man bygger upp en känsla av ”nytt”? Hur får man konsumenten att känna att det är nytt hela tiden och samtidigt göra det hållbart. Enligt Sofia handlar det troligtvis om att få produktionsslingan att tänka service.

Men, det är skillnad på fashion och shopping. Fashion behöver inte betyda konsumtion!

En ny form av konsumtion Elin Larsson från Filippa K berättar att deras second-hand avdelning går riktigt bra, idag är deras efterfrågan faktiskt större än utbudet. Burak Cakmak från Gucci håller med. Vissa klädesplagg från t ex Gucci får högre pris som second hand än ursprungspriset. Han talar även om lyx - ett laddat ord. Det ses som något icke nödvändigt men man vill ha. Många ser lyx som något orättvist och något oändligt men man kan också se det som hållbar utveckling. Hälsa, naturlig och bra för planeten. Calle Peyron från Berghs, förklarar att man ser en ny form av kundgrupp växa fram i världen och de kallas för LOHAS (Lifestyles of Health and Sustainability). De representerar ungefär 20% av konsumenterna i västvärlden och det är en växande konsumentgrupp som är väldigt krävande och har starka kriterier:

Hälsa, naturlig och bra för planeten
Tycker att företag ska ta större ansvar
Är villiga att betala mer för en miljövänlig produkt om man litar på varumärket.

De som blir LOHAS är människor som har en inre mognad, vet vad de vill och vad de vill göra av livet. Det handlar om att tänka med både hjärta och hjärna. Därför behöver vi nya affärsmodeller menar Calle och shoppingupplevelsen behöver ändras. Tekniken ändrar konsumtionsbeteenden Hans Andersson från IBM uppdaterar oss på de tekniska bitarna som att 2 miljarder av världens 7 miljarder människor är uppkopplade till nätet samt att 4,8 miljarder har tillgång till mobiltelefon. Shoppingbeteendet förändras tillsammans med teknikutvecklingen. Vi använder nätet för att konsumera till rätt pris, plats, färg, storlek och snart; även etik. Konsumtion handlar om att dela och kommunicera. Att kunna länka samman ett märke med en konsument. Det blir allt viktigare för konsumenten att kunna stå för produkten. Mikael Schiller, ACNE poängterar att de måste få människor att känna sig superspeciella och superviktiga. På ett sätt jobbar man precis som förr, man gör otroliga produkter och jobbar nära konsumenten. Självkritik? Men särskilt självkritisk var man inte, att det produceras kläder som kan orsaka cancer och allergier, det nämnde man inte, eller de ibland svåra arbetsförhållanden längre ned i leverantörskedjan. Baksidan och de mängder att textilier som varje år slängs eller trenden att blanda material som försvårar återvinning. Varje svensk konsumerar i genomsnitt 24 kg textilier per år och det slängs ungefär 70 000 ton kg textilier i Sverige. Modeindustrin säljer plagg som inte kan tvättas och man har inte full kontroll på de kemikalier som sprids eller används. Listan kan göras lång utifrån olika hållbarhetsaspekter. Men hade man varit mer öppet negativ och kritisk, då hade nog alla konstaterat att det är "ute" med oansvarigt företagande och tomma värderingar. Modebranschen ska ju vara modern. Eller som Burak Cakma från Gucci sa; "om du går tillbaka tre år så var det svårt att veta vilka som arbetar med hållbar utveckling inom branschen. Men idag så gör alla det". Hållbart mode är en trend som är här för att stanna. Modebranschens strävan efter att få konsumenten att vilja älska just deras produkt kommer att behöva bygga på förtroende och de som sviker ens förtroende kommer till slut att åka ut. Jag hoppas och önskar att den utvecklingen kunde gå mycket snabbare. Fashion Talks 2012 anordnades av Antonia AX:son Johnson foundation for sustainable development med nystartade Association of Swedish Fashion Brands. MvH Christine

Det handlar inte om Juholt

Magnus Hedenmark — Mon, 23 Jan 2012 23:09:47 +0000

Onekligen behövs det en fungerande opposition för att ändra en riktning som pekar mot global katastrof. Men partiledarskap handlar tyvärr mest om att ett parti ska ha framgång, inte en idé. Det blir ett letande efter en projektledare som ska driva gruppens intressen gentemot andra gruppers intressen. När Titanic har en kurs mot ett isberg, så vore det önskvärt med en ledare som har ambitionen att ta sig upp på kommandobryggan. Idag väljs bara ledare som har ambitionen att dela ut gratisdrinkar till tredjeklasspassagerarna. Det är sorgligt att S inte ser sin självklara chans att förklara att landet ska byggas på full sysselsättning i en industri som endast tillverkar hållbara produkter och tjänster. Sluta snegla på opinionsiffrorna, sluta fråga vad medlemmarna vill. Låt ett antal kandidater berätta vad dessa faktiskt har för visioner, och vilka nödvändiga storskaliga förändringar man ser framför sig även om det inte är jättekul för alla - i det korta loppet. Juholt pratade inte mycket om att ställa om till hållbarhet, för han trodde inte någon ville höra det inom S. Så blir det tyvärr för nästa ledare också, om man inte ens törs tänka tanken.

Flygbolag leta efter en ny landningsbana ....

kajembren — Sun, 15 Jan 2012 21:49:15 +0000

Strax före jul så fastställde EU-domstolen att EU-lagstiftningen skall omfatta även utländska flygbolag i EU systemet för utsläppshandel (ETS). Från denna månad kommer “EU Aviation” direktivet tvinga alla flygbolag att köpa utsläppsrätter för flyg till och från Europa. Som världens enda obligatoriska program för att ta itu med utsläppen från luftfarten, har direktivets bestämmelser provocerat flygbolag i bla Indien, Kina och i synnerhet USA. Många flygbolag utanför Europa har reagerat ilsket på beslutet eftersom det kommer att öka kostnaderna för att flyga till kontinenten. Sant, om de inte kan öka sin effektivitet eller absorbera denna kostnad, så blir det en kostnad att föras vidare till kunderna. Men denna negativa inställning får mig att tänka på de nationella regeringarnas politik och arbete i de pågående klimatförhandlingarna. Även om flygbolagen inte är den största utsläppare av växthusgaser (2-4%), kommer denna siffra stiga avsevärt om inga åtgärder vidtas. Global urbaniseringen innebär att vi nu har mer än 400 städer med en befolkning över 1 miljon människor och ca 44.000 flygplatser som trafikeras av 1700 flygbolag. Flygplatser är ett allt viktigare nav och sammanlänkning av städer, särskilt i Afrika, Kina och Indien. Och givetvis sammanlänkningen med Europa, USA och Sydamerika. Men denna tillväxt är också en stor kommersiell potential för flygindustrin och som nu förstärker sitt motstånd mot förändring. Sektorbaserade intresseorganisationer (i detta fall flygbolagen) och nationella regeringsföreträdare är nästan alltid det största hotet mot försöken att lösa miljörelaterade frågor. Det starka fästet för lobbyister i Washington (totalt ca 25.000) ser till att ensidigt kommersiella intressen påverkar beslutsfattare i både kongressen och senaten, vilket drastiskt minskar effekterna av olika miljöförslag. Rösterna från flygindustrin är de som är mest högljudda efter att EU domstolen beslutade att gå mot dem. I ett brev till EU kritiserade Hillary Clinton EU:s beslut som utan tvekan ett resultat av påtryckningar från lobbyister. Detta markerar en sorglig avvikelse från den linje som hennes man, Bill Clinton, vars “Climate Initiative” uppmuntrar flygbolag att arbeta tillsammans med städernas flygplatser för att bygga mer effektiva (och därmed hållbara) transportknutpunkter. Bill Clintons Hållbara stadsprogram (C 40-nätverket) och Europeiska Regionkommittén (CoR), arbetar med nya avtal mellan guvernörer och borgmästare i Europa, Indien, USA och Kina. Städerna börjar bygga nya nätverk och hållbara strategier med offentliga-privata partnerskaps program. Detta innovativa arbetssätt (som också främjar samarbete om handel med utsläppsrätter) är en bättre plattform för en ny typ av dialog. I Sverige har vi bevis på hur framgångsrika dessa samverkans modeller kan utformas. Swedavia är ett exempel. De äger och driver 11 av landets flygplatser och var det första större svenska företaget som bestämde sig för att bli klimatneutrala. Sedan 2003 har Swedavia minskat utsläppen av koldioxid från sina flygplatser med 73 procent. Både Swedavia och SAS (Scandinavian Airlines) har arbetat med frivilliga klimathandelsavtal för att hålla utsläppen i linje med Kyoto-målen och även höja ambitionen. Ett samarbete som det i Sverige, som involverar flygbolag och flygplatser har imponerat internationellt. Arlanda, är ett exempel, där man utvecklat en koldioxidneutral akvifär. Arlandas akvifär producerar flygplatsens behov av kyla till Arlandas byggnader samtidigt som den lagrar värme. På vintern används den lagrade värmen i markvärmesystemet på flygplanens uppställningsplatser och förvärmer ventilationsluft i byggnader. I Kyoto protokollet finns ytterligare möjligheter till tekniskt samarbete mellan flygplatser och flygbolag. Joint Implementation (JI) projekt är till för att stimulera teknikutveckling i samarbete med flygplatserna. Swedavias exempel visar på kraften i lokala initiativ. Flygtrafikens flöden är till stor del en trafik in och ut ur städer och det kan vara på denna nivå som meningsfull förändring kan genomföras. Snarare än att förlita sig på nationella regeringar som reglerar under trycket från flygets lobbyister, bör vi uppmuntra varje stad för att hitta egna lösningar och arbeta med lokala beslutsfattare och företag att utveckla hållbara stads modeller. Borgmästare, inte ministrar, är tydligen bäst lämpade att finna pragmatiska och kreativa lösningar. Så istället för att försöka att stoppa EU:s ambitioner så bör Hillery Clinton starta en dialog för att utveckla nya partnerskap och utvecklingsmodeller för hållbara städer och inte falla i händerna på lobbyisterna i Washington. Kaj Embrén

Räcker det med genmodifierad potatis i Sverige?

ambell — Wed, 11 Jan 2012 17:49:20 +0000

Livsmedelsverket informerar att den genetiskt modifierade stärkelsepotatisen Amflora har fått tillstånd att börja odlas i EU. Amflora är den första genetiskt modifierade grödan som fått ett sådant godkännande sedan 1998. Men du kommer inte att få den på din tallrik. Genmodifieringen ger potatisen en annan sammansättning stärkelse än annan matpotatis. Man har stänkt av genen som tillverkar amylos och istället framställs en potatis med nästan bara amylopektin som också finns naturligt i potatisen. Amylopektin kan till exempel användas inom tillverkningsindustrin. Odlingen av genmodifierade grödor har ökat exponentiellt de senaste åren; år 1996 odlades det på 1,7 miljoner hektar och år 2010 var vi uppe i 148 miljoner hektar (käll a: ISAAA). I Europa är genmodiferade grödor ett laddat begrepp och utvecklingen går därför mycket mer långsamt här. Men genmodifierade grödor kan vara en mycket viktig aspekt för att vi ska klara av att försörja planetens invånare med mat eller nedbrytning av farliga kemikalier. Jag tycker att det är dags att vi vågar öppna upp för ett öppnare samtal om GMO och inte vara rädda för denna "nya" vetenskap. Vågar vi inte prata om fördelarna så kommer vi inte tas på allvar i debatten, det finns även många nackdelar med GMO. Det går att göra en hel del läskiga saker och såklart riktigt coola. Nu är jag inte objektiv, jag har en utbildning i Bioteknik och är totalt såld på denna vetenskap, samtidigt blev jag väldigt skrämd över att vi under utbildningen inte samtalade särskilt mycket om de etiska aspekterna. Därför tror jag att det finns en massa vetenskapsmänniskor därute som kan göra ascoola saker men kan samtidigt inte ta debatten om de etiska aspekterna. Hjälp dem, tala om det och var även beredd på att lyssna. GMO kan ha en viktig roll i en hållbar utveckling. Bilden nedan visar vart det finns GMO idag (källa: http://www.isaaa.org/resources/publications/briefs/42/executivesummary/) MvH Christine

Hur resonerar Servera?

ambell — Mon, 09 Jan 2012 11:03:00 +0000

Grattis Servera, ni fick rätt av kammarrätten när ni överklagade den upphandling som Rättviks kommun ville genomföra. En upphandling med särskilt hårda djurhållningskrav, de skulle nämligen leva upp till Svenskt djurskydd. EU:s minimikrav på djurskydd ansåg kommunen, var inte tillräckliga. Nu överklagade ni och fick rätt. Är det för att ni inte kan eller har för avsikt att leva upp till högre djurskyddskrav? eller är det för att ni tycker uppföljningen är alldeles för svår? Hur resonerar ni? Jag förstod inte er drivkraft i att överklaga ett sådant här initiativ. För att försöka förstå, gick jag in på er hemsida om ansvarsfullt företagande och läser: " Det känns bra att veta att det vi gör bidrar till något bra – både här hemma och på andra sidan jordklotet. Det ger en extra dimension i vardagen." Jag läser andra artiklar om att ni överklagar för att ni är rädda för osund konkurrens samt att ni vill förtydliga kraven, även om ni uppfyller kraven så finns det andra som inte gör det. Det får mig att tro att ni vill väl, men jag förstår inte hur ni har resonerat genom att överklaga. Vet ni hur mycket ni pengar ni har förlorat genom denna "osunda" konkurrens eller är det en risk som ni har räknat på? Jag är inte insatt i ert arbete, men jag tycker mig läsa att det finns en tendens av ren paragrafrytteri i denna process. Jag ifrågasätter om er överklagan verkligen var rimlig vid denna tidpunkt? Men Rättviks kommun kommer inte att ge sig, de kommer att överklaga till högsta förvaltningsdomstolen enligt Miljöstyrningsrådet. Redan år 2006 påbörjades kommunens arbete för bättre upphandlingar och jag hoppas att detta kan leda till bättre djurskydd. LOU har brister, det kan nog alla skriva under på, men ni har också tagit ett ansvar om ansvarsfullt företagande.

Hållbar Kapitalism?

kajembren — Sun, 08 Jan 2012 17:38:00 +0000

När vi nu lägger till 2011 i den historiska almanackan med finansiella kriser och globala samhällsutmaningar känns det allt mer angeläget att öppna upp för en gränsöverskridande diskussion om ägandet och kapitalismens roll. Kapitalismen i kris har varit ett ständigt återkommande tema och senast i en artikel i International Herald Tribune av Chrystia Freeland, med rubriken - Capitalism without the capitalist. Hennes artikel ger anledning till att fundera över ägarnas ansvar och vad som kommer att känneteckna kapitalismens utveckling under 2012. Anonymitet och kortsiktighet är två faktorer som ofta kommer till uttryck i diskussionen. En annan kritisk frågeställning handlar om transparens dvs den insyn som nödvändig för att säkerställa att medborgarna har tillgång till information i angelägenheter som angår dessa samt för att förhindra korruption. Jag är övertygad om att företag existerar för att göra vinst alt leverera överskott (läs kooperativa ägarmodeller) och, om vi ska tänka på anständiga intjänade pengar kommer resultatet också att innebära långsiktiga strategi, hållbarhet, öppenhet och bolagsstyrning. Företag behöver värderingar och deras vd: ar har till uppgift leda företagen utifrån de värderingar som ägarna utformar. Hållbarhet är lika viktigt för uppdraget i ett bolag liksom god redovisningssed. Hållbarhet en nyckelfaktor för att säkra både långsiktig vinster/överskott och varumärke. För 12 år sedan mötte jag Ray Anderson , som sorgligt nog gick bort under det gågna året. Han var ägare och VD för Interface, det största “matt-textil”företaget i världen. Han var i Stockholm för att ge en föreläsning vid en av Naturliga Steget konferenser. Han var en av de första Gröna Industrikapitalisterna i USA. Han skapade ett hållbart “dreamteam”för att utveckla Interface affärsstrategi som integrerade ekonomi, ekologi och sociala frågor. Dessa element var kärnan i det långsiktiga arbete som Interface utvecklade. Fortune har beskrivit Anderson som "USA: s grönaste VD" och titeln passar, för det finns få i näringslivet som har tagit till sig de viktigaste lärdomarna av hållbarhet och sedan omsätta dem i praktiken och generera vinster. Eller som Ray Anderson uttryckt sig - "Från min erfarenhet är det helt klart att det är ett falskt val mellan ekonomi och ekologi – vi kan arbeta med båda samtidigt. Och vi måste ha båda med om det skall bli långsiktigt hållbart." Givetvis finns andra företag som utvecklat framgångsrika varumärken tack vare sina starka värderingar och etik. Flera av dem blev så intressanta att de köptes upp av större multinationella företag. The Body Shop köptes av L'Oreal, var Ben & Jerrys glass som köptes av Unilever och Pret A Manger av McDonalds. De nya köparna har i stort hållit profil och värderingar intakt. Och givetvis har det gett dem värdefull lärdom om marknadens nya framtidsfrågor och satt liv i diskussionen internt. I skuggan av det jag skulle vilja kalla politiska privatisering i välfärdsstaten – så utgör Storbritannien och Sverige bra exempel för att diskutera transparens, affärsetik och värderingar. Den svenska och engelska samhällsdebatten om riskkapitalister är lämpliga ägare av äldreomsorg är bara ett exempel av många de senaste åren. Det svenska och engelska diskussionen visar flera exempel på en politisk övertro på vem som äger en viss verksamhet. Avsaknaden av modeller för ägandet är stor i både Sverige och England. Den värderingsstyrda kooperativa modellen där ägarna har utvecklat principer byggda på värderingar om självhjälp, eget ansvar, demokrati, jämlikhet, rättvisa och solidaritet borde få ett betydligt större utrymme. Jag nöjer mig med att nämna ett av de internationellt mångsidiga företagskonceptetn som kooperationen utvecklat. Hälsokooperativen i Japan som utvecklat både sjukhus och bostadsområdes kooperativ. Allt oftare ser vi att näringslivet insett att hållbarhet innebär långsiktig framgång, med lägre driftskostnader och högre lönsamhet. John Elkington, Hållbarhetsexpert i England, tog upp i en artikel förra veckan och frågade om 2012 bör vara början på ett årtionde för hållbar kapitalism. Och före jul så kunde vi lyssna till offentliga uttalande från Paul Polman, VD på Unilever, som sade han vill ha en rättvis och hållbar kapitalism. Iain Cheshire ägare av Kingfisher talar om ett paradigmskifte. Även Harvard Business Review har uppmanat chefer att "rätta till systemet." Jag är inte övertygad om att frågan om hållbar kapitalism är så lätt att ge ett ordentligt svar på. Men det nödvändigt att ge frågan en plats på 2012 dagordningen. Vissa företag tror fortfarande att de kan ignorera dessa frågor, men dålig publicitet skadar givetvis ett varumärke. Apple har visat på hur man ignorerat mänskliga rättigheter i Kina och för att vara delaktiga i att köpa konflikt mineraler från Kongo. Tyvärr är Apples exempel inte ett isolerat fall. Nyheten om hur företag orsakar mänskligt lidande och miljöförstöring är ganska vanliga och vi ser det alltför ofta. Lundins Oil är ett annat exempel på en ägare som kontinuerligt förekommit I verksamheter som missbrukat mänskliga rättigheter. Men det finns hopp om förnyelse och långsiktig hållbar utveckling. I en studie av FN: s Global Compact och Accenture, som redan under 2010 kunder redovisa att, av 766 chefer som intervjuades ansåg 93 procent att hållbarhet kommer att vara "viktigt" eller "mycket viktigt" i framtiden för framgången med deras företag. Med dagens samhällskris inom både den finansiella sekton och bla klimatområdet så är det ett bra tecken i tiden. Men hållbar kapitalism är för mig en något knepigare fråga. Med både ägarfrågorna och hållbar kapitalism borde ändå platsa i dialogen om en långsiktig hållbar tillväxt. Kaj Embrén

Höjdpunkter från året som gått

kajembren — Tue, 03 Jan 2012 08:58:20 +0000

Vi går nu in i ett nytt år. Det har varit ett år av unika ögonblick av både fruktan och hopp. I mellanöstern tog många ungdomar fram sina mobiltelefoner för att främja revolution och demokrati. De har på ett ofattbart sätt visat oräddhet och satt det gamla traditionella repressiva strukturerna vid skampålen. Antalet martyrer är dock alldeles för högt och tyranner sitter kvar vid makten. Men budskapet från ungdomarna är tydligt: de vill ha frihet och respekt. Jag vill hylla dessa osjälviska hjältar som har kommit ut för att visa att förändringar är möjliga. Under hela detta år har jag i mina bloggar bidragit med resonemang som stödjer en utveckling som innebär att vi måste revolutionera vårt sätt att göra politik och även se den nya rollen för näringslivet i vår fortsatta samhällsutveckling. Möjligheter finns och exempel omkring oss kan visa att förändring är möjlig. Norge har byggt ut sin välfärdsstat och rikedom i knappt tjugo år. Libyen kan göra samma sak – läs mer i bloggen från revolution och recession till hållbarhet. Det är dags att vi börjar tänka utanför boxen och sluta ignorera det som är framför våra ögon. Städerna kommer att fortsätta att växa och år 2050 kommer de flesta av världens befolkning bo i våra städer. Borgmästare börjar utöva den makt de har för att förvandla städer till beboeliga hållbara miljöer. De borde i nya globala stadsnätverk visa för nationella regeringar hur man i praktiken minskar sina utsläppen av växthusgaser. Durbankonferensen levererade ett steg i rätt riktning men inte de förslag vi nu behöver för att stimulera en hållbar tillväxt och ta oss an de akuta klimatförändringar vi står inför på både kort och lång sikt Läs mer i bloggen Limburg, Klimatneutral 2020. När vi läser de ekonomiska analyserna och förutsägelser för det kommande året, möts vi med dystra prognoser. Kommer Europa att klara de globala utmaningarna? Kommer EU att leverera den förändring av politik och ekonomi som behövs? Läs mer om den Trojanska hästen Vi måste därför samarbeta än mer för att underlätta och ta bort hinder för att stimulera en snabbare utvecklingen av en koldioxidsnål ekonomi för att säkra jordens hållbarhet och vår överlevnad som art. Vad väntar vi på? Kaj Embrén

Värre klimat med Teflon och GoreTex

Magnus Hedenmark — Wed, 28 Dec 2011 22:02:14 +0000

Visserligen så nämner jag detta i "Den flamsäkra katten", men det är ju ingen garanti för att budskapet går hem. De väldigt populära fluorerade plasterna Teflon och GoreTex bidrar inte bara till spridningen av hormonstörande miljögifter, utan vi kan sannolikt förvänta oss ett rejält tillskott av växthusgaser dessutom. När dessa material förbränns, så frigörs, högst sannolikt, polyfluorerade föreningar med en GWP på flera tusen gånger koldioxidens. Jag förstår inte varför det inte diskuteras. Eller är det så att frågan faller mellan KemI och Naturvårdsverket? Den ena myndigheten arbetar med klimatet, och den andra med kemikalier. I vilket fall, så ber jag er läsare att driva frågan om att bojkotta dessa material tills dess tillverkarna bevisat motsatsen. Så var det sagt.

Kvinnligt ledarskap i Durban

kajembren — Tue, 13 Dec 2011 16:47:43 +0000

EU:s agerande gav resultat även om det finns mycket mer att önska. Intressant att konstatera att det kvinnliga ledarskapet fungerar bra. Margots Wallströms var den som övertygade Vladimir Putin att skriva på Kyoto-protokollet (1) då hon var Miljökommissionär. Connie Hedegaard har på ett framgångsrikt sätt hittat en koncensus dialog. Det får väl bli så att städerna som tillsammans ger det kvinnliga ledarskapet en position i det fortsatta klimatarbetet. Och sedan var det ju Kanada.... Första uppgiften blir väl att stärka Borgmästarna i Kanada för att ta fighten med den nationella regeringen och visa på den handlingskraft som redan finns på plats i Toronto, Calgary, Vancouver, Hamilton, Yellowknife. I Europas städer ser det ut som om utvecklingen redan tagit fart. Läs hur Limburg regionen i Belgium tar ansatsen för att bli klimatneutral - Läs mer och se intervju med Guvernören i Limburg som tillsammans med 44 kommuner bestämt sig för att bli klimatneutrala 2020

Händer det bara på TV?

Magnus Hedenmark — Sun, 11 Dec 2011 21:20:00 +0000

Leva i nuet, mindflow eller helt enkelt närvaron i vårt varande är kanske den viktigaste aktiviteten vi borde ägna oss åt. Jag ser en avgörande skillnad i hur människor förhåller sig till alarmen som kryper allt närmare våra liv. Man kan t.ex. ha en kylig distans från det som nyss avslutades i Durban, där man kan sammanfatta det hela som en viss framgång och och att kritikerna inte är nöjda. Men så brukar man väl säga om alla sådana här möten, inte sant? Jahaja, sanningen ligger väl som vanligt någonstans mitt emellan, säger trötte farbror A till trötte farbror B, så kan vi väl återgå till julbordet snart. Att ligga mittemellan 2 och 4 graders höjning, faktiskt innebär en katastrof för oss alla, berör inte våra trötta vänner. För de tror att klimatet bara är en förhandlingsfråga. När larmet om de flamsäkra fiskarna kom ut, var det lite turbulens ett tag. En sjujävla massa fiskar var kontaminerade med miljögifter visade det sig. I vissa fall förekom det gränsvärden, men i ett fall blev det felräknat. De trötta farbröderna blev rätt glada över det, för att inte säga skadeglada. För nu handlade allt om att en miljöorganisation hade fel, så därför slapp man fundera vidare över fiskarna som trots allt fortfarande är förgiftade. För det var väl en fråga om kverulans, inte om man faktiskt får i sig dessa gifter? Åsså kan vi fortsätta hur länge som helst, med överfiske, köttkonsumtion, rasande färskvattentillgångar osv. Å ena sidan, å andra sidan. Är det inte märkligt att en regering å ena sidan säger att det lönar sig att ligga i täten när det gäller klimatåtgärder, och samtidigt säger att man inte vill äventyra sitt lands näringsliv med att ligga just i täten? Är det frågan om självbedrägeri, schizofreni eller en tro att allt bara är på TV? Om man inte får leva, så dör man. Jag har aldrig trott på den där kompromissen som kallas halvdöd.

Good Cop? Bad cop? COP17 sammanfattad

mattiasgoldmann — Sun, 11 Dec 2011 08:14:58 +0000

COP17 är över, festen är slut och vi granskar överenskommelserna ur optimistens och pessimistens ögon - och den tråkiga realisten!

Optimisten

Durbanpaket istället för kollaps. Ett tag såg det ut som att mötet skulle gå mot total kollaps. Christina Figueres har gråtit och Connie Hedegaard har fått andra att gråta, och i slutändan har vi i alla fall ett Durbanpaket med fyra beståndsdelar.

Kyoto lever. Kyotoprotokollet får en andra åtagandeperiod, vars utsläppsmål slutligen ska definieras till maj nästa år. Det räcker, eftersom nuvarande utsläppskrav gäller till och med 2012.

Enighet om långsiktigt avtal. Senast 2015 ska ett långsiktigt bindande avtal som omfattar alla länder vara klart, för att börja gälla 2020.

Tvågradersmålet upprepas. Texterna slår än en gång fast att jordens snittemperatur inte ska öka mer än två grader jämfört med förindustriell tid, och att 1,5 grader ska övervägas.

USA och Kina med på båten. Världens två största utsläpparländer är med på skrivningarna, vilket kan vara väl så mycket värt som ett tuffare avtal utan dem.

Pengarna kommer. Den gröna klimatfonden är en del av överenskommelsen och får snart både juridisk och fysisk hemvist.

Pessimisten

Inga bindande åtaganden. För att få med USA och Kina fick EU och de andra pådrivande parterna gå med på att skrivningarna är av karaktären ”målsättning”.

Kyoto blir smalt och litet. Att Kyotoprotokollet blir kvar är en klen tröst, när de som kan tänkas skriva under utsläppsåtaganden bara står för 15% av utsläppen. Inga krav alls ställs på USA, Kina, Indien, Ryssland, Japan, Australien...

Tvågradersmålet är ett skämt. Ett globalt klimatavtal först år 2020 gör det närmast omöjligt att undvika temperaturhöjningar kring 3-4 grader, med stor risk för tröskeleffekter.

Långsiktigt avtal dröjer. Ingen kan rimligen tro att ett avtal som först ska gälla år 2020 är färdigförhandlat år 2015. Den långa horisonten ger tid att flera gånger riva upp avtalet, inte minst om USA får en republikansk president.

Pengarna uteblir. Den gröna fonden har fortsatt bara medel för administration och oenigheten om hur den ska skötas gör att de flesta hellre kanaliserar sina medel på annat sätt.

Realisten säger att varken optimisten eller pessimisten får rätt. Avtalen i Durban är en plattform att stå på, inte mycket mer. Hur det faktiskt blir avgörs i maj, när Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod ska vara klar, och i november, när COP18 starar i Qatar.

Paus i klimatförhandlingarna – läget just nu

mattiasgoldmann — Fri, 09 Dec 2011 19:01:18 +0000

Just nu är det två timmars paus i förhandlingarna. Under tiden ska presidiet ta fram en andra vända textförslag, som delegationerna sitter i sina respektive rum och väntar på (svenskarna sitter i ett omgjort garage under konferenslokalen). Det viktigaste som kommit ut just nu är:

Ingen vill ha mindre. Alla godtar de skrivningar som redan finns som en lägstanivå (de finns i förra blogginlägget).

EU, Afrika och ö-staterna vill ha mer. Bindande skrivning om nytt Kyotoaåtagande nu, skarpare skrivningar om långsiktiga avtal.

USA rör sig i rätt riktning, har inte sagt emot kravet på starkare skrivningar – antingen för att de godtar dem eller för att de litar på att Kina, Australien eller Ryssland sabbar dem.

Indien kräver mer ”equity”, alltså mer av ett per capita-utsläppstänk, men verkar backa gällande från positionen att bindande avtal ska komma ännu senare än 2020.

Retoriskt talar alla om Indiens brandtal om fattigdomsbekämpning, och Connie Hedegaards attack på de som vill för lite.

Räkna med två-tre omgångar text till innan vi har något som duger, och därmed med att detta slutar en bra bit in på morgonkvisten.

Förhandlingstexterna just nu - dröjsmål och osäkerhet för Kyoto 2

mattiasgoldmann — Fri, 09 Dec 2011 16:41:48 +0000

Lokalen African Wattle är där allt händer nu. Delegaterna går igenom de två förslag till slutliga texter som finns, på tre respektive två sidor. Och det är tunt, mycket tunt. Gällande en ny åtagandeperiod för Kyoto anges ”Emphasizing the role of the Kyoto Protocol in the mitigation effort by Parties included in Annex I, the importance of ensuring continuity in mitigation action by those Parties and the need to start the second commitment period of the Kyoto Protocol without delay,” Men ”without delay” ska läsas ”with delay”; ”Invites Parties included in Annex I and listed in Annex 1 to this decision to submit information on their quantified emission limitation or reduction objectives for the second commitment period under the Kyoto Protocol by 1 May 2012 for consideration by the Subsidiary Body on Implementation”. Frågor om land/mark (LULUCF), mekanismer, metoder och potentiella konsekvenser behandlas separat. Hela texten går att hitta (just nu i alla fall) på http://unfccc.int/files/meetings/durban_nov_2011/application/pdf/materials_indaba_9_dec_document_2.pdf Den mer övergripande texten inleder med att slå fast behovet att hålla temperaturförändringarna under 2 °C ”and to consider strengthening this goal in relation to a global average temperature rise of 1.5°C”. Det slås fast att det behövs bindande mål för alla efter 2020, att man ska undvika gap mellan nuvarande åtagandes slut och nästa åtagandes början, att man på COP18 ska besluta om en arbetsgrupp som ska lösa detta, och att arbetet ska vara klart senast 2015. Hela texten går att hitta (just nu i alla fall) på http://unfccc.int/files/meetings/durban_nov_2011/application/pdf/materials_indaba_9_dec_document_1.pdf

COP17: Lång dags färd mot natt

mattiasgoldmann — Fri, 09 Dec 2011 13:57:33 +0000

COP17 är inne på sista dygnet och allt är ännu oklart. Förhandlingarna är stängda inte bara för oss observatörer utan också för flertalet förhandlare eftersom nivån nu är toppolitisk. Sido-eventen är över, bevakningen av vem som kommer in på pressträffarna har skärpts och vårt branschorgan IETA har slutat ge briefings. Återstår korridorer, garage och kaféet. Mycket kaffe blir det... I Cancún slutade mötet fyra på natten, allt talar för att definitionen av fredag blir ännu något mer generös här. Stod och snackade en bra stund med Anna Lindstedt och Lena Ek nyss, om vad får jag inte säga men att de har tid att stanna upp pekar på att den verkliga slutspurten ännu är en bit borta. I detta läge blir rykten snabbt sanning, och det som man skvallrar mest om är vad som händer med Kyotoprotokollet. Uppemot 120 länder anges stå bakom ett paket med en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet 2013-2017, en roadmap för framtida avtal och en start för den gröna fonden. Hit hör EU:s 27 stater, 48 av G77-länderna varav flertalet afrikanska, OASIS-gruppens ö-stater, Costa Rica, Brasilien och eventuellt Australien och Nya Zealand. Till och med Kanada, som leder ”fossil of the day”-tävlingen, anges ha förflytat sig i grön riktning under natten. Men i fikakön säger en förhandlare från Norge att det bara är EU och Norge som de facto står för en andra period av Kyotoåtaganden. Australien och Nya Zeeland anger att de måste hem och förankra – har de inte mobiltelefon eller e-post kanske? I motsatt ända har vi Kazakstan, som räcker upp handen och vill in i Kyotoprotokollet, men som man inte riktigt vill ha med. Efter 1990, som ju är basåret för Kyoto, hade de en ekonomisk kollaps som de ännu inte fullt återhämtat sig från och nu ser de en möjlighet att omsätta detta i utsläppsrättigheter att sälja. På gröna fonden-sidan lurpassas det också. 100 miljarder dollar per år kommer aldrig att bli reda pengar, utan det blir lån och kredit- och räntegarantier. Räkna med att mycket tas från biståndet, i linje med hur Anna Lindstedt provocerat miljö- och biståndsrörelsen med sitt uttalande att ”allt bistånd över 0,7% kan räknas som nytt och additionellt.” Men räkna inte med några pengar nu; inget skramlar så tomt som gröna fonden. Tyskland och Norge har pytsat in 55 miljoner euro, men det är inte medel tredje världen har glädje av utan medel för att bygga upp fonden. Den lär inte placeras i Bangladesh eller Burundi; det är mycket möjligt att tyska och norska pengar i slutändan hamnar i Genève eller New York. Nu måste jag sluta... vid bordet bredvid tisslas och tasslas det om en ny positionsförflyttning. Håll dig på denna sajt och klicka på uppdatera regelbundet!

Elda med bensin - En kort reflektion över Durban

Anders Modig — Fri, 09 Dec 2011 08:26:19 +0000

Från 2020 ska det (kanske) satsas 100 miljarder USD per år för att hjälpa framför allt utvecklingsländerna med klimatsatsningar. Men samtidigt satsas det redan idag ca 500 miljarder USD årligen på att subventionera fossil energi (och mycket lite på fossilfri energi). Vi häller alltså 1 liter (och i nuläget knappt några få deciliter) vatten på elden för att släcka den samtidigt som vi häller på fem liter bensin för att få elden att brinna ännu kraftigare. Hallå, Durban...!!

Sydafrika imponerar på klimatsidan

peregstam — Thu, 08 Dec 2011 16:03:14 +0000

Efter tre veckor i Durban har jag en helt annan syn på de problem och möjligheter som Sydafrika ställs inför. Här finns allt, från den vanliga bilden med hög arbetslöshet, svält, plåtskjul och hög kriminalitet, till en nation med stor tro på sig själv och med en insikt om miljö- och klimatfrågor som imponerar. Under min tid i Durban har jag arbetat mycket med att hjälpa Dube TradePort, fraktdelen av den nya flygplatsen King Shaka, att minska sin klimatpåverkan. Under arbetet slås jag av hur genomtänkt och offensivt hela projektet är. Husen som byggs är av högsta miljöklass, man anstränger sig på alla möjliga sätt att tänka holistiskt, ingen del är för liten för att tänka på, ingen del för stor för att våga ge sig på. Engagemanget och kunskapen hos dem är imponerande, också att de orkar kämpa trots politiska och administrativa hinder. Orkar man fortsätta på detta sätt, så finns det hopp för Sydafrika, trots de stora klyftor som finns i landet. Här finns södra hemisfärens största köpcenter, med hotell så att shoppingen kan vara hela helgen, här finns plåtskjul byggda på oanvända påfarter till motorvägen, extrema skillnader, men landet fungerar på sitt eget sätt. Naturligtvis finns mycket kvar från apartheid-tiden men det finns också de som ser möjligheten av den multietnicitet som finns, sammanställer team med personer från de olika kulturerna och får ut ännu mer, 2+2=5 men i en positiv bemärkelse. Jag ser redan fram emot nästa resa då vi ska komma ännu längre i samarbetet, lyckas vi med ansatsen att implementera en bra klimatstrategi så kommer den ha stor påverkan för att minska klimatutsläppen på flygplatsen, dess närområde och även Durban. Kanske kommer allmänna kommunikationsmedel att introduceras delvis på grund av vårt arbete, vi kommer åtminstone sätta begreppet på kartan, vilket känns som ytterligare ett litet bidrag i klimatarbetet. Klimatförhandlingarna som pågår samtidigt som vi arbetar med flygplatsen har under min tid här legat som ett bakgrundsbrus, men är ett evenemang som verkar blint för de positiva och konkreta klimatinitiativ som sker precis utanför dörrarna. Skulle förhandlarna ha samma inställning som de anställda på Durbans flygplats och fokusera på möjligheterna med att arbeta klimatsmart så tror jag att problemen kunde vara lösta vid detta lag. Nu åker jag hem till ett vintrigt Sverige, som förmodligen inte kommer att drabbas lika hårt av klimatförändringarna som Sydafrika, vi kan säkert leva vidare i vår egen bubbla länge till utan att drabbas av extremt väder och andra hot. Men som världsmedborgare innebär inte detta att vi kan sätta oss ner och slappna av, vi måste också ändra beteende, och det nu!

Kom igen, Lena - vad skulle vi annars göra?

mattiasgoldmann — Wed, 07 Dec 2011 21:57:55 +0000

Kom nyss från tredje mötet mellan svenska förhandlingsgruppen och NGO:er. Hit räknas också företag även om intresseorganisationerna är i förkrossande majoritet och ibland ser lite misstänksamt på den som faktiskt är kommersiellt intresserad av att få till ett tufft klimatavtal. Tre möten är bara början, redan imorgon hålls det fjärde – och i detta ligger något stort. NGO:er från andra länder avundas oss våra täta möten, och skillnaden är enorm mot hur Sverige tidigare hållit intresseorganisationerna kort. Varje möte är på en timma. Att få så mycket tid med miljöministern hemma i Sverige är otänkbart. Därtill är mötena nästan generande öppna till sitt format. Jag skriver snabbt, så jag får med praktiskt taget ordagrant vad Lena Ek säger. Efteråt, när jag ska tolka vad som egentligen sagts, inser jag att vi som var där bjöds med på en vindlande resa med tankegångar som många andra inte lika generöst delat med sig av så pass tidigt i processen. Därtill får alla organisationer på plats komma till tals i rättvisa doser, stora som små, unga som gamla, miljöfolk som kyrkliga, biståndsorgan som företag. Det lyssnas uppmärksamt och besvaras ordentligt, med flitigt antecknande tjänstemän runt bordet – fördelningen av vem som sitter var har luckrats upp i takt med att allt fler vill vara med i det trånga rummet. Så till vida är vi lyckligt lottade. De som inte bjuds in till svenska delegationens dragningar är mindre imponerade. Vart tog Sverige vägen?, undrar man. Vad hände med de stolta svenska ledarambitionerna? Vill Lena Ek dra på sig ledartröjan är det dags nu. Och nu är det läggdags och jag nynnar på Håkan Hellström: Men det äter upp dig när du ligger i din säng. Åh gud det gör så ont att nåt så nära kan va så långt bort. Åh kom igen Lena, vad skulle vi annars göra? Kom igen Lena, kom igen Le-enaaaa....

Dagens aha-upplevelse i Durban

Nina Ekelund — Wed, 07 Dec 2011 15:26:18 +0000

Min tredje dag på COP17 och rutinerna börja sätta sig. Varje morgon tar jag mig igenom säkerhetskontrollen där jag och väskorna röntgas, därefter får jag visa det otroligt viktiga passerkortet, som jag ser som min mest värdefulla ägedom här i Durban, utan det blir det inget COP-möte för mig. Först rusar jag till Bingomötet det vill säga näringslivets mötesplats och lyssnar på deras briefing om förhandlingarna och därefter hämtar jag FN:s program för dagen samt nyhetsbrevet eco. Sen iväg till några av sideeventen, för att lyssna på förhandlingarna eller träffa personer. Aha-upplevelsen för denna dag är nog synen på hur det går i förhandlingarna. Idag var det möte med den svenska delegationen, där bland annat miljöminister Lena Ek och klimatambassadör Anna Lindstedt berättade om status i förhandlingarna. Lena Ek sa att Kinas utspel i förrgår, om att de stödjer bindande avtal, inte är så imponerande. Det kan först börja gälla efter 2025 och det är alldeles för sent. Däremot verkar miljörörelsen vara mer positiv över Kinas agerande. Svante Axelsson, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen tycker snarare att Kinas agerande är friskt och att de visar god förhandlingsvilja. Han säger: - Om de kunde sluta misstro varandra så skulle de upptäcka att de inte tycker så olika. Men både Lena Ek och Svante Axelsson, båda erfarna COP-rävar, var rörande överens om att stämningen på COP17 här i Durban är mer positiv än den brukar vara på COP-mötena. Bara det att allt praktiskt flyter på gör att förhandlingsstämningen smörjs år rätt håll, menade Lena Ek. Så mitt budskap till förhandlarna är; tänk gott om varandra, utgå från att den andra vill väl och fortsätt se till att förhandlarna håller sig mätta, har nära till WC och datauppkoppling så kanske det leder framåt.

COP17 ett möte där alla är överens, men ingen agerar

Elin Bergman — Tue, 06 Dec 2011 15:55:00 +0000

Jag är på COP17 för första gången. Det har varit en stor dröm för mig att gå på dessa möten, där världens ledare samlas för att ta itu med det största hotet vi har mött i mänsklig tid. Det är en märklig känsla att vara på plats, att gå igenom registreringen och få ett deltagarpass. En känsla kryper över mig -är det verkligen säkert att jag får gå in? När jag väl kommit genom portarna så förväntade jag mig stordåd, att åtminstone ett band skulle stå och spela en fanfar när man kliver in, men ingen musik spelas, det ser precis ut som vilken större internationell konferens som helst. Överallt finns folk i kavajer som stressar till en massa olika seminarier och presentationer med mobilerna tryckta mot öronen. Jag hittar snart till den första förhandlingen. Där diskuteras det ett utkast till dokument som de fortsatta förhandlingarna ska utgå ifrån. Representanter för USA, Mexico, Ryssland, Saudiarabien och många fler länder berättar om sin syn på hur de vill att processen och produktionen av dokumentet ska gå till. I stort sett börjar alla sina tal med att de håller med någon av de föregående talarna, och att de ser klimatfrågan som mycket allvarlig och att vi måste ta tag i den. Det som skiljer sig i deras anföranden är endast sättet för hur detta ska gå till. Det känns konstigt att vara på ett så stort möte där alla, trots så olika kulturer och bakgrund, är så rörande överens om läget. Till och med Kanada som under mötet vunnit i stort sett alla ”Fossil of the day”-pris, ett pris som korar de länder som varit mest bakåtsträvande i förhandlingarna, börjar sina anföranden med att de ser mycket allvarligt på klimatfrågan och att alla måste hjälpas åt för att klara klimatkrisen. Så hur kommer det sig då att länderna trots att de är överens inte kommer vidare i förhandlingarna? Det känns som att resten endast skulle vara detaljer. I mina ögon är det dock detaljerna som är problemet. Det är så enorma mängder dokument som produceras för att varje liten detalj ska finnas med att det är omöjligt att enas om innehållet. Och är det något ordspråk som stämmer på detta möte så är det att ”The devil is in the details”, det vill säga djävulen bor i detaljerna. I Köpenhamn försökte de stävja detaljarbetet med att skapa ”The Copenhagen Accord” –ett tunnare dokument som innehöll den minsta gemensamma nämnaren – att den globala medeltemperaturen inte får öka med mer än två grader. I detta möte försöker man gå ner på djupet igen och lägga grunden för ett nytt avtal, med detaljer och allt. Hela världen ser på och hoppas att processen kommer längre än vid de två tidigare försöken. Jag följer med spänning om detalj-djävulen håller sig borta från förhandlingarna denna gång. /Elin

Kina tar steg framåt 7 år för sent för klimatet, men öppning finns…

Nina Ekelund — Mon, 05 Dec 2011 15:55:23 +0000

Min dag inleddes med ett BINGO-möte, där näringslivets representanter får en sammanfattning om vad som hänt under förra veckan och vad som händer idag. Efter mötet träffade jag Maria Suner Fleming från Svenskt Näringsliv och vi båda konstaterade att det händer så mycket att det är svårt att få en överblick. Förra veckan skulle kunna sammanfattas i att USA:s blockerande av den gröna klimatfonden har fått förhandlingarna att stå still och att man väntar på ministrarna som anländer denna vecka. Satt sedan hela förmiddagen och lyssnade på AWG-LCA mötet, det långsiktiga ramverket för klimatet, och olika länders inlägg till klimatförhandlingarna. EU vill ha högre ambitioner och G77 och Kina säger att alla åsikter inte finns med i det dokument som under helgen tagits fram som underlag för vidare förhandlingar. Men dagens skräll från COP17 är Kinas presskonferens om att de är beredda att stödja ett legalt bindande avtal. Nu rör Kina på sig - vad gör USA? USA har fortfarande inte signerat Kyotoprotokollet då det vill att de stora utsläppsländerna (i icke annex 1) också ska ha åtaganden. Samtidigt säger miljörörelsen att det kanske är dags för USA att stiga åt sidan i klimatförhandlingarna. Jag stöter senare under eftermiddagen på Stefan Henningson på WWF International utanför förhandlingssalen. Jag frågar honom om Kinas utspel. Visst är det bra säger jag entusiastiskt. Stefan svarar ”Kinas utspel innebär att ett legalt bindande avtal implementeras 2021, 7 år för sent. Det är ett legalt bindande avtal som kommer innebära 4 graders temperaturökning. EU:s förslag är innebär att man istället landar på 3 grader. Det finns idag inga förslag som innebär en ambition med ett avtal som leder till utsläppsminskningar under 2 grader, som är det som behövs. Men Kinas förslag innebär att man skalar upp ambitionen med sin ”review process” som kan innebära att man sätter mål i närtid, detta är helt nytt och det kan pressa på EU att gå upp till 30 % och att sätta press på USA. Jag frågar Stefan vad som gör honom hoppfull för framtiden. Han berättar att han springer på andra möten och diskuterar gemensamma möjligheter. Det sker riktigt positiva och spännande initiativ i fack/näringsliv som faktiskt kan bidra till att förhandlingsprocessen går åt rätt håll. Hela cleantechsektorn är ett bevis på det. Tunisien har nu sett att deras fossila subventioner är dyrare än bidragen för solvärme. Det ger hopp.