Fairtrade är helt enkelt dyrare. Nu har jag tittat på sockerproduktion i Malawi, så jag får väl begränsa min kommentar till det. Och dessutom är det ur min synvikel och jag förenklar gärna. Fairtrade är dyrare än konventionella produkter. Är det bra? Ja, om man tror på en rättvis handel och att det finns länder som behöver lyfta sig ur fattigdom. Då är det bra. Fairtrade-märkt socker från Malawi ger sockerbonden bättre betalt. Får man bättre betalt har man råd att skicka sina barn till skolan och man har råd att gå till läkaren om man blir sjuk. Dessutom kan man lägga undan lite för ett dåligt år och slippa katastrofhjälp.

Fairtrade innebär också att man ingår i en sammanslutning av bönder, som får en ”premie” för allt de säljer. Under de här dagarna i Malawi har vi sett:
- en cykelambulans
- två vattenkranar och två pumpar (så slipper man det dåliga vattnet från floden, där krokodilerna bor)
- tegelbrännare (så att man kan bygga sitt hus i bränt tegel istället för bara lera)
- plåttak (fast man kan undra om det är bättre än de traditionella halmtaken, men det var vad man önskade sig i byn)
- cyklar (särskilt praktiskt i avlägsna byar)
- hälsoklinik

Pengar ger trygghet och utveckling, men kvar i sitt jordbruk vill man vara: ”Mina barn ska få utbildning, så att de kan bli riktigt duktiga sockerodlare”.

Är vi beredda att betala priset?

Efter strömavbrott, hus utan el och långsam internetuppkoppling är jag online igen.

Idag fick jag se hur stor skillnad Fairtrade kan göra för fattiga småbönder. Vi fick komma hem till en sockerrörsbonde här i Malawi och sitta i skuggan under ett träd framför hans båda hus och ställa frågor. Han tyckte inte han var fattig: ”Fattig är den som inte har något hus och ingen mat”. Han var väldigt stolt över sina två nybyggda, men i mina ögon, mycket enkla hus. I det ena huset bodde hans ena fru med deras sex barn och det andra hans andra fru med tre barn. Jodå, han såg lite generad ut när han berättade att han hade två fruar. Vi fick kika in i det ena huset och där fanns ingenting. ”Om jag fick önska mig vad jag ville så skulle jag önska mig stolar till mitt hem”, sa han. Innan han gick in i Fairtrade-kollektivet fick han sämre betalt för sockret han odlade och ingen ”premie”. Premien är en summa pengar som tillfaller kollektivet. I den här byn hade man först ordnat en bra vattenkran, sedan hjälpt bönderna att bygga hus i riktigt tegel. Det hade aldrig gått utan det bättre förhandlingsläget som bönderna får av att samarbeta.

Vi besökte också en by där nästan ingen av bönderna var Fairtrade-anslutna. Det kändes! Barnen var stillsammare, några med stora magar och husen små och i dåligt skick. De hade drabbats av dålig skörd och hade inga marginaler. Nu jobbade de extra på andra bönders mark.

Just nu finns inte tillräckligt med avsättning för Fairtrade-socker för att fler bönder skulle kunna ansluta sig, så de får vackert vänta till någon är beredd att betala mer för sockret.

Mr Chibonga från NASFAM

På resa med Fairtrade i Malawi.

Idag handlade jag jordnötter och bananer vid vägkanten. Jag prutade inte, men köpslog en aning. Mina fickpengar för en vecka kanske motsvarar en årslön och det är ingen tvekan om vem av oss som bär ansvaret för en rättvis affär.

Malawi i sydöstra Afrika är ett av världens allra fattigaste länder. 80 % av befolkningen är bönder med ett eget litet jordbruk. Nästan allt man producerar går till den egna familjen, nästan inget blir över till sjukvård eller utbildning, än mindre till investeringar.

Tidigare på dagen träffade vi Mr Dyborn Chibonga på NASFAM, vars devis är ”The future belongs to the organized”. NASFAM hjälper småjordbrukarna till ett effektivare jordbruk och ett bättre förhandlingsläge genom att få dem att samarbeta. För att sprida kunskap har NASFAM startat en radiokanal och skänker en radio till varje jordbruksgrupp. Nästan 100 000 familjer är oraniserade. NASFAM stöttas av bistådspengar. Det känns som en bra investering. Jag betalar gärna lite mer för jordnötterna om det betyder att barnen får gå till skolan.