Från Bangladesh via New York och Wall Street till Stockholm

Skriv en kommentar
13 mars 2014 09:05

En söndagseftermiddag på Vapiano i Gamla Stan, Stockholm träffar jag Patrick Botlero – född för 33 år sedan utanför Dhaka i Bangladesh. Jag har bestämt möte med Patrick för att prata om hans bakgrund och hans väg till Stockholm. Mitt intresse väcktes då jag träffade honom för första gången under en musikfylld kväll i januari. Patrick var där för att träffa ungdomar i en mångkulturell aktivitetsgrupp som med hjälp av social medier öppnade upp för nya kontakter och gemenskaper i Stockholmsmiljön. Patricks närvaro lös verkligen igenom. Han steg fram och berättade om sitt band som var en del i hans matlagningskonst – Risotto – matbaserad musikunderhållning och professionell matlagning med rötter i Italien. Den kvällen berättade Patrick också kort om sin bakgrund och om hur han lämnade Dhaka i Bangladesh som 8-åring. Men tiden räckte inte riktigt till den där kvällen så vi bestämde oss för att träffas igen.

Runt om Patrick på restaurang Vapiano denna kväll satt Germaine Thomas från Queens i New York, Markus Henning Posse från Småland, Sverige, Vladimir Galdamez Garcia från Chile och Sebastian Wurtz från Schweiz  Tillsammans har de bildat The Dynamic Risotto Musical.

- Vi brukar säga att den risotton vi lagar är så god att den får oss att sjunga och dansa, och det är så risottomusiken har vuxit fram. Syfte är att introducera

risotton för människor och bekanta dem med några av de hundratals risottorätter som vi har upptäckt under våra resor till norra Italien.

En intressant kulturell blandning av ungdomar som alltid inspirerar varandra och ger ifrån sig värden som är grundbulten i vår globaliserade värld. Det erbjuder en livskvalité som jag hoppas fler kommer att få tillgång till framöver.

Men låt oss börja med frågan ”Varför Sverige?

– Jag träffade en svensk flicka i New York. Det var ingen tvekan då jag tog beslutet att följa med henne till Sverige från New York. Jag ville finna något mer innehållsrikt och med mer mänskliga värden än vad mitt arbete på Wall Street gav. Wall Street? Ja, det blev 4 år där innan jag gav upp och lämnade finansmarknaden bakom mig.

Men tillbaka till ditt ursprung – hur var det att som 8-åring komma till storstaden New York? 

– Jag minns mest hur jag frös om fötterna när jag sprang omkring i Queens barfota till min mammas förskräckelse. Men jag växte upp i ett hem som var fyllt av värme, mat och arbetsvilja. Min farbrors indiska restaurang blev allt populärare och min far är nu en etablerad känd restaurangchef för samma indiska restaurang.

Köket, maten och disken blev min plantskola men jag fick också möjligheter till både grund och gymnasieskola som slutade med ekonomistudier på universitetsnivå.

– Därefter blev utmaningen Wall Street – en något frustrerande upplevelse. Under mina fyra år där hittade jag dock min favoritrestaurang – en trendig liten italiensk risottorestaurang i West Village. Där fick jag inspiration som fick mig att fundera på en framtid i restaurangbranschen. Jag tog med den till Sverige med min svenska flickvän.

Året var 2007. Men i Sverige var det svårt att komma igång med något. Avsaknaden av New Yorks storstadsmöjligheter kändes direkt. Här var det kallt och under vintern var det mörkt. Det var inte mycket känslor som stimulerade Patricks Risottotankar. Så för 2,5 år sedan begav han sig till Italien för att hämta inspiration och lära sig allt om risotto. Hans första resa till Italien varade i tre veckor.

– Det blev starten för flera återbesök till Italien för att träffa risbönder, restaurangchefer, osttillverkare och jag började känna mig som en italiensk ambassadör för risotto. Och frågorna haglade över mig i Italien; Hur kunde jag – från Bangladesh och USA – vara så intresserad av risotto? Det skulle ju vara någon med italienskt påbrå… Jag skaffade mig snart en mentor – Luciano Parolari som då var köksmästare på det femstjärniga  hotellet Villa Déste , strax intill Lake Como i norra Italien.

Patrick var övertygad om att hans risottokänsla och kunskap skulle komma väl till pass i den svenska matkulturen. Rätten är krämig, men nyttig och vem han än serverade så kom frågorna om receptet.

– Min första tid i Sverige blev en utmaning – dels svårigheten att hitta ett jobb och avsaknaden av min känsla för risotto. Så oftast blev det att bjuda hem vänner och bekanta och laga mat. Mina råvaror var alltid viktiga. Kvalitet och ekologi. Det präglade också mina vänners syn på mat. Våra kvällar tillsammans blev något extra när deras musikaliska ådror kom till uttryck. De tog oftast med sig sina instrument till våra risottokvällar.

– Jag lagade risotto och mina vänner underhöll med musik. Och det dröjde inte länge förrän vi kunde lägga grunden för The Dynamic Risotto Musical. Jag tror att jag är på väg att förverkliga delar av min dröm.

Och hur får man uppleva din matlagningskonst med en smak av musikaliska äventyr om man bor i Stockholm? Har du lyckats öppna din risotto restaurang än?

– Nej, inte än. Men jag sprider min kulturella känsla för risotto med hjälp av musik, böcker, film och hoppas att dagen kommer då jag kan öppna min egen risotto restaurang i Stockholm.

@KajEmbren

PS Och du som inte upplevt de kulturella musikkvarteren i Rio – se hur stadslivets mångfald stärker de globala värderingarna i den lokala miljön.DS

Klimatstrategi en välfärdsfråga

2 kommentarer
24 januari 2014 15:14

Europa står nu inför en tid då den politiska dagordningen mycket handlar om välfärdsinriktning både på kort och lång sikt. Företagen som involveras allt mer i samhällsdialogen känner att det politiska ledarskapet är alldeles för vagt och har svårt att skapa spelregler för en tid i förändring. Och vi som medborgare kommer inte sitta tysta och vänta på politisk handling varken som väljare eller konsumenter.

Välfärdssamhällen hotas och klyftorna mellan fattiga och rika har ökat i spåren av den finansiella krisen. ”Business as usual” räcker inte längre.  2014 borde leda till politisk mognad med smartare beslut och spelregler för både politik och marknad. Samspelet mellan klimatmål, energieffektivisering och förnyelsebar energi är exempel där det inte borde råda några som helst svårigheter att agera mer kraftfullt.

De fossila bränslena kommer att kunna fasas ut steg för steg från vårt energiberoende och nya hållbara samhällsmål, även under trycket från både kol, olja och gas. Priset för de smutsiga energikällorna stiger och de förnyelsebara energikällorna sjunker allt enligt en nyligen publicerad artikel i Business Spector. I en UBS-analys under 2013 sägs att 30 % av de energiproducerande enheterna för gas, kol och olja behöver reducera dessa fram till 2017 – inte nödvändigtvis för att bekämpa klimatförändringar eller luftföroreningar eller för att minska importen utan för att den förnyelsebara energiutvecklingen slår ut de fossila bränslena från energinäten. Och när den engelska regeringen sätter priset på kärnkraft och garanterar i ett avtal en 35-års prisnivå på £ 92,50 per megawattimme (MWh). Detta är mer än det dubbla priset på dagens marknadspris för energi. Denna ”business as usual” deal mellan politik och energimarknaden är förhoppningsvis något vi inte får se framöver.

Och Europas industri, som enligt en ny rapport – benämnd The New Industrial Model och som presenteras för den amerikanska mattillverkaren Interface i veckan, kan öka sina vinster med 9 % och skapa nästa 170 000 nya jobb genom energieffektiviseringar och en ökad användning av förnyelsebar energi samtidigt som man reducerar utsläppen med 1,200 Mt växthusgaser (det vill säga 14,6 % av Europas totala utsläpp av växthusgaser).

Återvinningssektorn är en annan industribransch som växer och det är nödvändigt för att inte störa ekosystem och använda mer nya och dyrare råvaror än nödvändigt.  Energieffektivisering och återvinning visar både på sparsamhet och på skapande av nya jobb samtidigt som klimatmål kan nås. I en studie från EU beräknar man att 400 000 nya jobb kan skapas samtidigt som man sparar 72 miljarder EUR.

EU:s målsättning med klimatmål, energieffektivisering och förnyelsebar energi indikerar en sammanhållen politik för en hållbar tillväxt. Att skilja dem åt blir en återgång till “business as usual” och en väg bort från helhetssyn, övergripande policy och långsiktiga spelregler för samhällsutveckling. Den brittiska regeringen, agerar nu mot denna typ av integrerade målsättningar borde vara kloka nog att läsa Westminster Sustainable Business Forums rapport – Building efficiency – Reducing energy demand in the commercial sector som föreslår hur man kan nå realistiska effektivitetsmål genom både stimulanser och smart lagstiftning. Brittiska företag har enligt rapporten besparingsmöjligheter på £1,6 miljarder och uppnå produktivitetsvinster på 14%.

Enligt EU:s egna långsiktiga trendanalyser så kommer en policy som bygger på ”business as usual” inte kunna möta varken EU:s mål om ett dekarboniserat EU 2050 eller 2C graders-målet.

Norden kan visa vägen

Med Nordens 25 miljoner människor och med en kombinerad BNP på ca $ 1 biljoner så kan vi åstadkomma en direkt effekt och inspirerar anhängare i Europa och runt om i världen. En rapport från  tankesmedjan Global Utmaning, visar att koldioxidneutralitet är en möjlighet. Den föreslår ett sätt att klara sig minska energirelaterade CO2-utsläppen med 85 procent och täcka resterande 15 procent kompenseras med internationella utsläppsrätter. Redan 2012 uppnådde Sverige EU-målet för 2020 – 10 procent förnybart i transportsektorn och totalt 49% förnybart i den totala energimixen.  Här kan Sverige visa på hur energianvändningen minskat av fossila bränslen och att bioenergin är en större resurs än olja. Och Sveriges totala elanvändning har minskat med ca 1 TWh/ per år sedan 2001 och även industrins energianvändning har minskat sedan 1970. Men givetvis finns det utmaningar. Kärnkraftens stora energiförluster som ökat till  110 TWh 2010 (samt givetvis också kostnadsförluster). Transportsektorn och särskilt den svenska fordonsflottan är ett av de största problemet. Men med en förnyad fordonsflotta i samarbete med framtidsinriktade Asiatiska partner kan utvecklingen gå ännu fortare.

– Vi är redo för nästa steg. Målet för år 2020 måste höjas och tydligare utsläppsreduktionsmål måste sättas för 2030. Vi är redo att realisera målet om en fossilfri transportsektor bara de politiska besluten kommer på plats, säger Lena Bruce, vice vd på Sveriges Bioenergiförening.

Sverige och de Nordiska länderna har på flera områden förutsättningar att bilda modell i samverkan med andra länder inom och utanför Europa. Ta exemplet fjärrvärme som med nordisk kompetens kan utgöra en resurs för att stimulera energieffektivisering särskilt i ineffektiva fjärrvärmeanläggningar i Central- och Östeuropa. Fjärrvärmesystem med fjärrkyla utgör en resurs för utvecklingen av hållbar stadsutveckling både inom och utanför Europa. Hållbar Stadsutveckling är ett bra nordiskt varumärke men inte något som är en isolerad svensk utveckling utan är en mycket stark utvecklingskraft bland världens borgmästare/städer i både välfärdssamhällen och utvecklingsländer.

Nordisk skogs- och bioenergi industri har redan idag en världsledande position  som kan betyda mycket i den kommande samhällsutvecklingen och särskilt i den fossiltyngda transportsektorn. En växande skogs- och bioenergisektor kan bidra med både nya drivmedel och med förädling av råvaran cellulosa till ny industriell utveckling.

“Svenska” multinationella företag som tex Fortum, Eriksson, H&M, Skf, Abb och Ikea har med framgång visat hur den nya omställningen kan stödjas på en växande hållbarhets- och förnyelsebar energimarknad världen över. Fortums hållbara stadsutveckling med fjärrvärme, Skf:s utveckling av kullager för vindkraften, Ikea:s investeringar i solenenergitak och investeringar i nya gröna teknikföretag, HM:s arbete med i underleverantörskedjan, återvinningsmarknaden. Abb:s tåginvesteringar och energieffektiva transmissionsledningar för förnyelsebar energi. Erikssons IT satsningar som har systemlösningar för energieffektivitet i framtidens hållbara städer.

Och det finns en växande grön industri som handlar om småföretag som producerar lösningar för marknader och samhällen i både USA, Kina och Afrika. en utvecklingskraft som blir allt viktigare att investera i.

Nu är det dags för politiken att visa handlingskraft. Det politiska ledarskapet måste bli modigare och ta ett större kliv i en utveckling som visar på:

– Kraftfulla investeringsprogram för innovation och hållbar samhällsutveckling i våra pensionsfonder;

– Mer transparens och ansvarstagande för att bekämpa korruption;

– Lokal delaktighet och förnyelse av beslutsorganisationen i städer och regioner

Då kanske också intresset ökar för väljare att medverka i både Europaval och Sverigeval under 2014.

 @KajEmbren

Städernas miljardkostnader för klimatanpassning

Skriv en kommentar
3 oktober 2013 09:36

Under de kommande dagarna och veckorna hoppas jag få se en mer proaktiv agenda från de offentliga, privata och frivilliga sektorerna. Och särskilt från de politiska partierna. Med FN:s Intergovernment Panel on Climate Change-rapport (IPCC) på 36 sidor läggs grunden för både policies och åtgärder inom samtliga politikområden.

Vilka effekter kommer den globala uppvärmningen ha på våra dagliga liv under de närmaste 20 eller 30 åren? Även om dagens vädersystem främst drabbar utvecklingsländer kommer vi som bor i västvärldens kustnära storstäder allt oftare få känning av effekterna av den globala uppvärmningen, både socialt och  miljömässigt, men framförallt ekonomiskt. Jag har tidigare bland annat lyft fram exemplet Mälaren och mitt resande från Gamla Stans tunnelbanestation, där jag ständigt blir påmind om vattenståndet i Mälaren. I dag ligger vattennivån endast någon centimeter från tunnelbanestationens markområde. Och jag undrar hur kommunerna runt Mälaren planerar och tänker lösa de ekonomiska konsekvenserna den dag då vi står med vattnet rinnande in i tunnelbanetunneln och Östersjön har en högre vattennivå än Mälaren…   I New York har man sett konsekvenserna i ett flertal år och borgmästaren Bloomberg har i sin senaste budget avsatt $19.5 miljarder för anpassning till ett förändrat klimatläge.

Många kanske minns förra årets stormar på östkusten i USA där de extrema väderförhållandena blivit allt vanligare. Experter räknar med 13 till 20 tropiska stormar i år, upp till 11 blir orkaner och så många som sex med så kallad hög stormstatus. Notan för stormarna kommer framöver att kännas tunga för skattebetalarna. Och väntar vi med insatserna blir det ännu dyrare vilket bland annat har tydliggjorts i den så kallade Stern-rapporten.

Kan denna typ av verkliga inverkan på människors liv fungera som en drivkraft för förändring?

Dagens beslutsfattare borde än mer granska klimatriskerna och förbereda sitt budgetarbete, som borde inkludera klimatanpassning, men också möta upp med kraftfullare investeringar för att både på kort och lång sikt minska växthusgaserna.

Mer än 600 städer över hela världen står inför ökade risker från naturkatastrofer. Cirka 800 miljoner människor riskeras att drabbas vid stora översvämningar, jordbävningar och stormar, enligt en ny studie från försäkringsbolaget Swiss Re. I studien uppmanar man kommunerna att minimera skadorna genom att förbjuda nybyggnation i känsliga områden.

I september träffades världens ledande riskexperter i Stockholm för att diskutera hur de nya uppgifterna från IPCC bör integreras i beslutsfattandet. Konferensen redovisade bland annat analytiska finansiella verktyg, liksom hur säkerhetspolitiken måste hantera de gemensamma globala riskerna.

En av talarna var Paul Dickinson, styrelseordförande i The Carbon Disclosure Project i London. Ett positivt steg kan ses i deras senaste rapport som visar att antalet S & P 500-företag som analyserar och arbetar med konkreta åtgärder med koppling till klimatförändringar har dubblerats i förhållande till förra årets rapport.

Problemet för oss är dock att även om vi vidtar omedelbara åtgärder för att minska våra utsläpp och öka våra ansträngningar att motverka klimatförändringar, så blir det bara värre de kommande 20-30 åren. Så lång tid tar det innan vi börjar se effekter av de beslut vi tar idag.

Min blogg kretsar oftast kring strategier och styrning inom det politiska fältet och kopplingen till företagens affärsverksamhet. Men hur känns det att leva med den problembild som jag beskrivit? För att få en bild av upplevelser som drabbar många människor träffade jag Judite dos Santos från New York för en tid sedan. Vi talade om stormen Sandy och hur den påverkade henne och de som bor i en av New Yorks mest kända byggnader – Westbeth – i Manhattans West Village.

Detta historiska komplex av 13 byggnader var tidigare platsen för Bell Laboratories (1868-1966) och där utvecklades den första talande filmen, den första TV-sändningen och den första binära datorn. Komplexet har blivit ett centrum för konstnärer, med ateljéer och gallerier. Dess loftlägenheter huserar både boende och deras arbetsutrymmen. Källaren används för att bevara ett stort antal värdefulla konstverk och ateljéer, liksom service för byggnader, maskiner, hissar och andra operativa system för byggnaden tills orkanen Sandy kom år 2012…

”Orkanen Sandy påverkade mig direkt”, medger hon. ”Mitt liv vändes upp och ned. Nästan ett år har gått och det känns fortfarande svårt att berätta om händelser och konsekvenserna av vad som hände den 30 oktober 2012.”

”Jag vet att jag är en av de ‘lyckliga’, med tanke på de tusentals människor vars liv verkligen förstördes av stormen”, säger hon. ”Många förlorade sina hem, familjer splittrades och förödelsen var för många total. Än i dag är flera familjer utan en ordentligt hem. Tragedierna är oräkneliga och fruktansvärda. Och många befarar att händelserna kommer att upprepas de kommande åren med nya stormar.”

Men Judites medkänsla för andras lidande kan inte förringa de svårigheter som Sandy gav henne.

”När stormen närmade sig började jag förbereda mig. Jag lagrade vatten, mat, batterier, lampor, en bärbar radio och andra nödvändigheter”, berättar hon. ”The Hudson River ligger tvärs över gatan från där jag jobbar och bor. Dagen för stormen gick jag ut och promenerade längs med Riverside Park och upplevde hur vattnet steg och vinden tilltog. När flodvattnet var i nivå med gångvägen längs Riverside Park och vinden började blåsa starkare än vanligt gick jag tillbaka till min lägenhet. Fönstren skakade högljutt. Klockan 19:30 slutade lamporna fungera liksom husets telefon. Stormen kom från söder och måste ha slagit ut kraftverken på sin väg norrut. Både telefonförbindelser och elektricitet hade slagits ut i andra områden innan stormen nådde oss.”

Allt i Westbeth drivs på el och så snart den var avskuren fungerade ingenting. De hade varken vatten eller värme och hissarna var ur funktion. Den nödbelysning som fanns i korridorerna fungerade enbart den första natten. Därefter fick man med ficklampornas hjälp förflytta sig ut och in ur lägenheterna och genom trapphusen.

”Alla de maskiner och system som används i vår byggnad var belägna i källaren, där ingenting fungerade. Det började gå rykten och vi fick höra att reparationerna skulle dra ut på tiden. Saltvatten trängde in överallt och skulle snabbt korrodera ledningar och vajrar, men inget kunde klargöras förrän specialister var på plats. Vi hade nyligen installerat fem energieffektiva enheter för att ersätta det ursprungliga energisystemet, som var gammalt och ineffektivt. Hela investeringsprocessen med installation, inklusive ansökan om bidrag hade tagit ungefär ett år att slutföra. Den nya energianläggningen var i oktober fortfarande i ‘infasningsläge’ när Sandy kom och förstörde allt.”

Konstnärerna i Westbeth har sina arbetslokaler i källaren. Deras konstverk, verktyg och utrustning skadades svårt och en del gick helt förlorat. Eftersom det inte fanns någon elektricitet kunde inte generatorer drivas normalt och det tog lång tid att få fram utrustning och pumpar för att börja pumpa ut och rensa vattenmassorna. Eftersom hela Manhattans centrum var under vatten var det svårt att finna leverantörer. Städer långt från New York kunde inte heller leverera någon utrustning eftersom efterfrågan var enorm.

”Det var väldigt kaotiskt i början och alla var väldigt stressade och utmattade.”

Byggnaden har nästan 400 lägenheter, många med familjer och många är äldre. Utan hissar var vissa människor bundna till sina lägenheter och beroende av grannarna för att få dem att fixa vatten, mat och andra nödvändigheter. Logistiken för att klara av att organisera grupper för att hantera olika nödsituationer blev en enorm uppgift .

”Vi hade ingen TV och ingen information fanns de första dagarna. Min lägenhet var extremt kall och växterna började frysa. En fruktansvärd rök kom in genom ventilationen i korridorerna. Olja läckte ut i källaren. Vi rev väggar och i kaoset skadade vi några oljerör så att lukt och ångor spreds till lägenheterna.”

Judite berättar vidare hur New York från 34th Street och neråt var utan både transporter och el. Det tog lång tid att återställa. Stormarknader, apotek, restauranger och andra butiker förblev stängda och övergivna, speciellt från 14th Street, 5 kvarter ovanför Westbeth. Området blev en spökstad.

”Även under dagen var det mörkt och en känsla av övergivenhet infann sig. Det var ännu mer kusligt än efter 9/11 eftersom folk började lämna området och gatorna var helt tomma. Alla som kunde hitta en alternativ plats att bo på gjorde det, men många i min byggnad hade ingen annanstans att ta vägen.”

Efter mitt samtal med Judite fick jag uppgifter på att skadorna på Westbeth infrastruktur uppgick till mer än $5.5 miljoner.

Jag läste sedan vidare i rapporten från Swiss Re, som är fylld med liknande häpnadsväckande siffror. Översvämningar runt Bangkok i Thailand under 2011 var de mest kostsamma sötvattenöversvämningarna hittills i historien, med $47 miljarder i ekonomiska förluster. Medan naturkatastrofer orsakar genomsnittliga ekonomiska förluster på $60 till $100 miljarder årligen, kommer en enda storskalig katastrof i hjärtat av en stor storstad överträffa denna siffra betydligt.

Vi lever alla i ”utvecklingsländer” som har dragit nytta av fossila bränslen och får nu betala priset för klimatförändringarna. Villkor och perspektiv är givetvis olika beroende på var vi bor.  Vi kommer dock alla att känna effekterna av klimatförändringarna.

Klimatanpassning brådskar för prioritering av beslutsagendan för både nationella och lokala beslutsfattare.

Kaj Embrén

 

Irrationella människor, beteenden och beslut

Skriv en kommentar
14 augusti 2013 15:35

En ofta återkommande fråga som griper tag i mig handlar om vår förmåga att fatta beslut. Och det gäller små som stora frågeställningar som har kopplingar till både moral och etik. Jag möter dem på jobbet, i familjen och i organisationen jag tillhör. I ett klargörande radioprogram om moral och etik för en kort tid sedan betonades betydelsen av att utveckla någon form av normativ etik för samhällsutvecklingen.  Både psykologer och filosofer som Kant och Hume bidrar med intressanta resonemang som kan öka vår medvetenhet om beslutsfattande och hur irrationella vi är som beslutsfattare. Vi är som beslutsfattare ofta kortsiktiga och är dåliga på att jämföra och analysera över olika tidsperioder.

I det globaliserade samhälle vi nu lever i blir också frågeställningar för beslutsfattande allt mer komplicerade. Om vi samtidigt är än mer irrationella har vi ett växande problem. Vi är både som medborgare och konsumenter också ansvariga för våra handlingar oavsett om vi sitter hemma vid köksbordet, på jobbet, inom politiken eller när vi handlar i butiken.

Ett gott tecken är dock att ansvarsfrågan och rationella balanserade beslut börjar växa sig allt starkare inom näringslivet. En orsak kan vara att vi ser konsekvenserna av olika handlingar tydligare. Företag har börjat inse att det inte är lönsamt att enbart titta på vinstmaximering när man skall värna sitt varumärke. Samhällsansvaret har börjat uttryckas som en balans mellan ekonomiska, sociala och ekologiska värden.  Till hjälp har företagen allt fler etiska “agenter” som utvecklats för en värld med globala marknader. Ett bra exempel att etiskt artbete är på god väg är att 95% av världens 250 största företag i dag producerar hållbarhetsrapporter och 80 % följer Global Reportings riktlinjer. Man får heller inte glömma arbetet med olika certifieringssystem och etiska principer som utvecklats i samverkan mellan företag inom FN:s Global Compact. Stiftelsen Det Naturliga Stegets systemvillkor är ett annat exempel hur företag och organisationer kan finna etiska riktlinjer som leder till ett förändrat samhällsansvar. Och om vi dyker djupare ned i korruptionsfrågorna finns Transparency International som medverkar till ett ökat samhällsansvar.

Men mängder av samhällsdilemman lever fortfarande starka i våra dagliga liv och det krävs att vi har förmågan att fatta beslut som ändrar våra beteenden. Givetvis är det viktigt att vi också har kunskaper om de dilemman som vi i dag lever med. Forskarna är några av de kunskapsbyggare vi har till vår hjälp att fatta beslut. I september samlas världens forskare i Stockholm för att diskutera ett av vår planets största dilemman och utmaningar. Och då handlar det om Klimathotet. Trots en ökad medvetenhet saknas globala beslut om vår planets klimatutveckling. Här behöver vi utveckla etiska “agenter” som hjälper oss att ta till oss kunskapen som forskarna bär på. En pedagogisk modell som underlättar för oss att fatta rationella beslut och som kan göra skillnad i människors liv.

Forskaren Johan Rockström och fotografen Mattias Klum har i boken ”The Human Quest” oroande, men nödvändigt, ställt frågan om vår planets gränser. Jag tror att de flesta av oss bär på funderingar när vi följer nyhetsflödet via nätet, TV, tidningar och radio. Men hur styrs vårt handlande och våra beteenden när vi tar till oss detta enorma flöde? Boken som Johan Rockström och Mattias Klum har tagit fram ger oss fakta och exempel som på ett pedagogiskt sätt underlättar för beslut och som kan påverka våra beteenden i det fortsatta samhällsbygget. Men många irrationella och ologiska resonemang kretsar dock fortfarande kring klimatfrågan. Varför inte en gång för alla försöka hitta en balans som ger oss en tydlig färdplan när FN:s klimatforskare samlas i Stockholm och världens ögon återigen riktas mot Sverige? Låt oss ta ett steg in i klimatfrågan:

Hur känslig är planeten egentligen för koldioxid?

– Det är en viktig fråga som det inom forskningen råder viss osäkerhet om. Men all forskning visar att planeten står inför en temperaturhöjning på mellan två och åtta grader, säger forskaren Johan Rockström.

Han fortsätter att resonera kring vikten av att förstå den långa dynamiken, att jorden vandrar in och ut ur kalla och varma perioder. Och han oroas över att det finns de som använder detta faktum för att, som han säger, lägga en dimridå av förvirring. Som när skeptiker hävdar att ökade koldioxidutsläpp inte bidrar till den globala uppvärmningen.

– Oseriöst, säger Johan Rockström. Ingen kan med trovärdighet använda en så kort tidsperiod som underlag för sådana påståenden.

För första gången i planetens många miljarder år långa historia spyr vi människor nu ut koldioxid.

Denna fråga är utan tvekan en av våra största utmaningar och forskarna har gett ett underlag som är både trovärdigt och fyllt av kunskapsinsikt över en längre tidsepok.

I en utmärkt rapport från den svenska fackliga organisationen TCO har man också över en längre tidsperiod tittat på hur vår konsumtion och produktion påverkar koldioxidutsläppen. Medelkinesens produktionsbaserade koldioxidutsläpp på sex ton var år 2010 högre än medelsvenskens produktionsutsläpp på drygt fem, medan svenskens konsumtionsutsläpp på över nio ton var nästan dubbelt så högt som medelkinesens på dryga fem.

Som jämförelse genererar medeletiopiern runt 100 kilo koldioxidutsläpp per person och år oavsett redovisningsmetod. Medelsvensken har alltså 50 gånger högre produktionsutsläpp och nästan 100 gånger högre konsumtionsutsläpp.

En hållbar samhällsutveckling kräver både hållbara produktionsmönster och hållbara konsumtionsmönster. Ett tidigare fokus på produktionsansvar måste således utvidgas åt konsumtionsansvarshållet.

Det finns ett fåtal (men viktiga) etiska ”agenter” som kan göra skillnad i människors liv och som utvecklar en mer normativ samhällsetik som kan kopplas till våra globala dilemman om bland annat Klimathotet. Varför får det inte större genomslag i våra beteenden? Vi kan redan i dag besluta om något som gör skillnad i människors liv – när vi i butiken väljer varor som är klimatneutrala, Fair Trade-märkta eller på annat sätt märkta eller certifierade för en hållbar samhällsutveckling.

Problemet är dock att våra politiker liksom medborgare fortfarande är för passiva. Det är en passivitet som innebär att man lättare kan utnyttjas av starka lobbyister och klimatskeptiker. Men vi måste börja ställa krav på den politiska sektorn att visa beslutskraft med en samhällsetik inom klimatområdet som kan inspirera och engagera samhällsmedborgarna i en av vår tids största utmaningar – Klimathotet.

Kaj Embren

 

 

 

Hur kan kapital frigöras för hållbara investeringar? – en fråga om politiskt ledarskap

Skriv en kommentar
28 juni 2013 23:17

Det finns anledning att sätta ordentliga fotavtryck på hållbara investeringar – klimatförändringar, nya effektivare affärsmodeller och tekniska framsteg borde öka motivationen.

Jag har i olika sammanhang lyft fram Bill Clintons citat i ett amerikanskt perspektiv som även borde intressera både Europa och Kina: “För 1 miljon US$ investerade i ett nytt kolkraftverk reduceras antalet anställda med cirka 900 personer. Med samma investering i en solenergianläggning skapar man cirka 1900 nya arbetstillfällen. Att bygga nya vindkraftsturbiner skapar cirka 3300 nya jobb och energieffektiviseringsprogram i fastighetssektorn 7000-8000 nya jobb(…).” Och Clinton ställer sedan den berättigade frågan – Kan du verkligen vara emot detta?

Givetvis har regeringar världen över ett politiskt ansvar att påskynda en hållbarare samhällsutveckling genom stöd i form av både policies och investeringsprogram. Nu krävs mer av politiskt mod att använda omställningspolicies som tydligt anvisar både incitament för en önskad utveckling och bestraffningsregler för en icke önskvärd utveckling. Ju längre tiden går desto kostsammare blir det både miljömässigt, socialt och ekonomiskt.

Samtidigt behöver industrin utveckla nya affärsmodeller som stärker både energieffektivisering och återanvändning, minimerar fossilbaserade produkter och fler produkt- och tjänsteerbjudanden där leasing blir en vanligare affärsmodell.

Hela 95% av världens 250 största företag producerar i dag hållbarhetsrapporter och 80 % följer Global Reportings riktlinjer. Det betyder att mognaden för hållbara investeringar har ökat kraftigt och beredskapen är därför god i näringslivet för att samspela kring hållbara investeringsprogram. En unik situation där näringslivet utvecklar sitt sociala och ekologiska ansvar och inte bara prioriterar frågor om vinstmaximering. Vilken politiker har haft denna förmån tidigare?

Kan då Sverige som ändå kan betraktas som en liten nation ha någon betydelse i denna utveckling? Ur internationella betraktares ögon så har vi det. Sverige och Norden som varumärke har en fortsatt stark internationell ställning som är underutnyttjad.

Här handlar det givetvis om teknologiska genombrott och att skala upp svenska unika kompetensområden där små och stora företag och deras intressenter samspelar. I senaste numret av magasinet Green Solution, kan man bland annat följa de 50 viktigaste svenska clean tech företagen. Tillåt mig ändå att nämna den sektor som kan komma att svara för stora delar av Sveriges oberoende av fossila bränslen – Svensk skogsråvara. Den kan bli en viktig del för Sveriges fossilfria transportflotta 2030.

Men svensk skogsråvara blir också viktig för Stockholms möjlighet att bli en klimatneutral stad. Ett av världens största biokraftvärmeverk byggs just nu i Stockholm. Det kommer att ge 650 000 ton minskade koldioxidutsläpp per år. Samspelet mellan tekniska system inom kraft- och fjärrvärme bygger på unik svensk kompetens som kan bli utvecklingskrafter för många växande städer världen över.

Skogsråvarans utvecklingskraft handlar om både energitillskott och råvaruutveckling inom nya produktområden. Och intressant är att konstatera att viskos för textilindustrin är ett förädlingsrecept från skogsindustrin.

– Skogen kan med rätt politiska beslut bli vår ”nya” energikälla och med femtio fabriker likt den som Värmlandsmetanol planerar att bygga i Hagfors kan vi hålla hela Sverige försörjt. Eftersom marknaden redan finns torde de som sitter på kapitalet vara intresserade att investera för framtiden. Detta är en investering som inte bara kommer att ge utdelning, den är också bra för såväl miljön som för sysselsättningen och för handelsbalansen i Sverige, säger Björn Gillberg, känd svensk miljödebattör och i dag drivande kraft bakom Värmlandsmetanol.

Hållbara investeringsprogram behöver spänna över olika sakområden, kompetensområden, nationella, regionala och kommunala utvecklingsområden. Maximen ”ju mindre politikerna lägger sig i företagensverksamhet desto bättre är det” gäller inte längre – vi måste samarbeta!

Kaj Embrén

 

Almedalen 2013 – En slumrande välfärdsmodell ”at risk”

Skriv en kommentar
29 maj 2013 10:23

Vi närmar oss nu tiden för Sveriges absolut största politiska evenemang – Almedalsveckan (30 juni – 7 juli). Ett evenemang som numera samlar 20 000 deltagare från Sveriges samtliga politiska partier i den svenska riksdagen och deras intressenter. En stark bidragande orsak till att det blir allt fler intressenter på denna politiska mötesplats är den pågående samhällsutvecklingen i både Sverige, Norden, Europa och övriga världsdelar. Intresset för Almedalen som mötesplats ökar år från år, vilket kom fram tydligt i min intervju i veckan med Åke Svensson – Borgmästaren på Gotland Region och projektledaren Karin Lindvall.

De senaste veckornas diskussion om den nordiska välfärdsmodellen i internationell media kommer givetvis att prägla de politiska diskussionerna i Almedalen. Och då handlar det inte enbart om social oro i de svenska städernas förorter utan mer om det politiska ledarskapet inom en rad olika områden och som har koppling till den nordiska välfärdsmodellen. Givet är att diskussionerna kommer att ha ett allt starkare fokus på den globala hållbara samhällsutvecklingen i relation till städernas sociala problem och arbetslöshetens utanförskap.

Den 4 juli arrangerar Respect tillsammans med Tankesmedjan Global Utmaning, Föreningen Norden, Kairos Future, WWF och Tidningen Metro Insider diskussioner som har sitt fokus på den Nordiska Välfärdsmodellen. Här möter vi aktörer inom politiken, näringslivet och organisationer.

OECD beräknar att vår planet kommer att få 3 miljarder fler människor inom medelklassen inom de 20 kommande åren. Detta kommer att öka trycket på energi, energieffektivitet, vatten, transportlösningar och förändra relationerna mellan länder, landsbygd och stad. En samhällsutveckling krävs, som präglas av helhetssyn och systemtänkande.

Frågor vi söker svar på är:

1. Vilka konsekvenser får denna utveckling för det politiska systemet? Vilka krav ställer det på dagens politiker?

2. Vilka konsekvenser får detta för ekonomi och finanssystem – system som i dag är kortsiktiga, samtidigt som de problem som skall tacklas är långsiktiga?

3. Hur kan kommuner, regioner, näringsliv och organisationer bli drivkrafter för ett samhälle i balans mellan de ekonomiska, ekologiska och sociala värdena på en lokal, nationell och internationell arena?

4. Hur kan medierna och professionella opinionsbildare både genomlysa utvecklingen med transparens och kritisk ansvarsgranskning samtidigt som man är en del i utvecklingen?

Dialogen om Hållbar Samhällsutveckling och den Nordiska Välfärdsmodellen tog också fart internationellt i min tidigare blogg – ”Kan landet Lagom bli bäst?” Det inspirerar tydligt att söka svar på den framtida Nordiska Välfärdsmodellen.

Samtalet om de politiska lösningarna måste i allt högre grad präglas av samarbete och involvera de många nya intressenter som växt fram vid sidan av de politiska partierna. Med näringslivet och de nya intressentorganisationerna som med allt större engagemang arbetar för en hållbar samhällsutveckling blir samtalen mer intressanta. Den nordiska välfärdsmodellen bygger på samverkan. Så varför inte se till att fler engageras för att förnya den nordiska välfärdsmodellen, som onekligen slumrat till.

Välkommen att delta i dialogen på nätet eller på seminariet i Almedalen den 4 juli kl 10.00 i DBW-huset, Södra Kyrkogatan 3

Programmet uppdateras kontinuerligt här

Kaj Embrén

Kan landet “lagom” bli bäst?

2 kommentarer
21 maj 2013 17:28

Tider passerar och alla samhällen utvecklas utifrån makt, kultur och politiska system. När jag igår lämnade vardagsslitet och satte mig fram TV:n och såg ”The House of the Spirits” – av Bille August med bland andra Jeremy Irons och Meryl Streep. Den bygger på Isabel Allendes bok med samma namn. Filmen fick mig att fundera över utmaningar som präglat många år av samhällsutveckling. Universella frågor som vi känner igen i de flesta samhällssystem, både vad gäller makt, girighet och kvinnors ställning i samhällsutvecklingen.

Likt filmens startpunkt i 1930-talets kriser fram till dagens västerländska välfärdsstater. Vad har vi lärt oss och finns det förutsättningar att klara av dagens samhällsutmaningar som är både globala och påverkar hela planeten jorden?

Låt mig ta utgångspunkten i mitt eget land Sverige, men också inkludera våra nordiska grannländer. 1930-talets kris tvingade in näringsliv, fackliga företrädare och regeringen till ett konstruktivt samarbete. Det blev starten till byggandet av en välfärdsstat där samverkan var en drivkraft. Och här handlade det om att hitta en balans mellan olika intressen. Man har i vissa sammanhang lyft fram begreppet ”lagom”. Professor Kurt Lundgren på KTH skriver i sin bok – ”Kan landet lagom vara bäst?” – “Det sägs ibland att ordet har sitt ursprung från vikingatiden då bägaren gick ’laget runt’ och alla skulle dricka med måtta så att det räckte ’laget om’”. Detta är i perspektiv av den svenska utvecklingen en tolkning som känns intressant, men som tyvärr är fel. Enligt Svenska Akademiens Ordbok är lagom något ”som är som sig bör för att passa för ett visst ändamål, lämplig, passande”. Lagom är ”vad som behövs”; varken för mycket eller för litet. En ”lagom mängd” är en passande, lämplig mängd. Ursprungligen kommer det från ordet laghum. Att något är lagom betyder att det är enligt lagens föreskrift. Ordet har också kommit att användas för att inte enbart referera till en juridisk lag utan till något som är ”gemensamt” bestämt.

Det politiska ledarskapet tydligjordes bla i samband med det sk Saltsjöbadsavtalet 1938  och utvecklades under välfärdsstatens fortsatta utveckling.  Samsyn och samarbete kring viktiga samhällsfrågor var ett av kännetecknen. Men här fanns även ett entreprenörskap och ett starkt engagemang för förändring: Industriprogram med stora investeringar, den solidariska lönepolitiken, utbildningsystemet, bostadspolitiken och arbetsmarknadspolitiken utvecklades i dialog med den tidens starka intressenter – näringslivet och de fackliga organisationerna.

I dag är det mycket som påminner om 30-talet. Både hur den ekonomiska krisen växt fram och dess konsekvenser med hög arbetslöshet och växande misstro mot etablissemanget.

Vi har under de senaste årtiondena haft en åderlåtning av medlemmar i de politiska partierna och min känsla är att partierna förlorat sin roll och det politiska ledarskapet har abdikerat. Välfärdsbyggande generationer klarade inte omställningskraven och generationsväxling med förnyelse av välfärdsmodellens politiska ledarskap. Medborgarna sökte sig till nya organisationer som bättre svarade mot individuella och kollektiva behov.

En våg av privatiseringar tog fart med en politisk övertro på att det kunde lösa de samhällsproblem som ständigt lever runt omkring oss. Girighet var nog det begrepp som fick privatiseringsvågen på fall.

Vi är nu på väg bort från tron att privatiseringar löser samhälleliga problem. Det senaste årets diskussion om vinster i välfärden visar tydligt på civilsamhällets motstånd bland annat beroende på att man sett girigheten som en del av systemet. När nu samhället ställs inför större globala utmaningar (läs Anders Wijkman och Johan Rockströms bok – ”Bankrupting Nature”) än på länge så är det politiska ledarskapet svagare. Detta är det största hotet mot den nordiska välfärdsmodellen.

En utmaning för de politiska partierna är att de mer konsekvent måste involvera dagens intressenter från näringsliv och civilsamhällets nya organisationer i samtalen. Alltför stor tonvikt ligger på kortsiktiga utspel och strider på en mittenarena –  en arena som mer borde ge utrymme för politiska överenskommelser över traditionella blockgränser. Det saknas samtal om en långsiktigt hållbar samhällsutveckling på samma sätt som 1930-talets kris krävde samverkan av den tidens intressenter. Det krävs mer politisk spänst och utveckling för att få växtkraft i de politiska samtalen. Och då handlar det inte om de traditionella stimulanspaketen inom ekonomin. Välfärdsstatens överlevnad och tillväxt handlar om hur vi får samhället i balans – förmågan att utveckla samspel mellan ekonomi, ekologi och sociala frågor både lokalt, nationellt och internationellt. Finanspolitiken måste integreras med både ekologiska och sociala värderingar.

I vår politiska omvärld är det endast en tidigare engelsk regering som försökte sätta en politisk agenda för en hållbar samhällsutveckling. Det var den engelska hållbarhetsprofilen Jonathan Porritt (http://www.jonathonporritt.com/Campaigns/greenest-government-ever) tillsattes för att leda en hållbarhetskommission, men den nuvarande premiärministern David Cameron avskaffade kommissionen 2009.

I vår omvärld agerar näringsliv och civilsamhällets organisationer allt oftare över nationsgränserna. När det handlar om hållbar samhällsutveckling finner vi de mest intressanta mötesplatserna i städerna och regionerna. Mötesplatser som numera handlar om både internationell handel och upphandlingspolicys för hållbar samhällsutveckling, investeringsprogram för infrastruktur och hållbara transportmodeller, energieffektiviseringsprogram, alternativa energimodeller, lokal odling och matproduktion, social omsorg och kulturell mångfald med mera.

Vi står nu mitt i en världsordning med nya förutsättningar för svenskt och nordiskt näringsliv. Den nordiskt etablerade välfärdsmodellen har goda utsikter att även i fortsättningen vara framgångsrik. Men maximen ”ju mindre politikerna lägger sig i företagens verksamhet desto bättre är det” gäller inte längre – för vi måste samarbeta!

Den nordiska välfärdsmodellen skapar särskilt goda förutsättningar med det kommunala självstyret och skapar dessutom intressanta samspel med de nya intressenterna i näringslivet och civilsamhällets organisationer.

Frågan är vilka konsekvenser denna utveckling får för det politiska systemet? Och vilka krav ställer det på dagens politiker?

Vilka konsekvenser får detta för ekonomi- och finanssystem – system som i dag är kortsiktiga, samtidigt som de problem som skall tacklas är långsiktiga?

Hur kan kommuner, regioner, näringsliv och organisationer bli än mer starka drivkrafter för ett samhälle i balans mellan de ekonomiska, ekologiska och sociala värdena på en lokal, nationell och internationell arena?

Hur kan medierna och professionella opinionsbildare både genomlysa utvecklingen med transparens och kritisk ansvarsgranskning samtidigt som man är en del i utvecklingen?

Den som följt utvecklingen de senaste fem åren i den svenska politikens hemarena –  Almedalen –  eller medverkat i näringslivets och civilsamhällets organisationers dialoger om en hållbar och ansvarsfull samhällsutveckling förstår varför man måste ställa frågorna för att hitta tillbaka till växtkraften för en förnyad välfärdsmodell.

Och givetvis är alla på plats i Almedalens mötesarena. En given plats för att diskutera den nya nordiska välfärdsmodellen.

 Kaj Embrén

I bakvattnet från president Bush….

Skriv en kommentar
17 april 2013 08:41

Trots fler aktörer och ambitionsrika program är klimatåtgärderna i vår omvärld inte alls tillräckliga för att möta den hotbild vi står inför.

Misslyckade klimatförhandlingar utan internationella överenskommelser förstärker denna bild. Om jag ändå skall lyfta fram några positiva händelser så kommer de från lokala kommuner och städer, företag och nätverk. Det som oroar mig mest är de sociala konsekvenserna och att klimatförändringarnas ekonomiska konsekvenser blir allt högre.

Men det är som att leva i en nästan schizofren värld mellan hot och möjligheter, något som börjar kännas vardagligt.

Jag valde redan för 30 år sedan att göra vad jag personligen kunde för att på olika sätt engagera mig och utveckla metoder för en mer hållbar samhällsutveckling. Med mina politiska och organisatoriska erfarenheter i ryggsäcken blev det innovativa arbetet och utvecklingen av stiftelsen Det Naturliga Steget något som gav en kompass och styrka vid bildandet av Respect år 2000. Så, när jag nu får möjlighet att presentera Respects nya gemensamma satsning i ett nytt bolag – Respect Climate – tillsammans med världens största projektutvecklare – South Pole Carbon –  blir det ett ytterligare steg för att bidra till bättre kvalitet och effektivitet i klimatarbetet för en hållbar samhällsutveckling.

Det har nu gått över 12 år sedan mitt företag Respect tog de första stegen för att engagera företag att bli mer medvetna om hur man samspelar för att möta ett växande klimathot. Forskaren och den dåvarande medlemmen i FN:s klimatpanel (IPCC) Christian Azar på Chalmers bidrog med kunskapsuppbyggandet till det första aktionsprogrammet Business Leaders Initiative on Climate Change (BLICC). Margot Wallström, dåvarande Miljökommissionär bidrog till gruppens politiska samspel med företagen. Vi samlade företag som ville gå längre än business as usual. Här fanns Ikea:s vd Anders Dahlvig, The Body Shops och Respects ägare Gordon Roddick, Ben Cohen, ägare av Ben & Jerry’s, Interface Europas vd Rob Combs, Triodos Banks vd Peter Blom och Birka Energis vd Thomas Bruce, för att nämna några.

Inspelet till Respects första företagsprogram utvecklades med inspiration från USA. President Bush hade just tillträtt (2001). I en dialog med EPA (motsvarigheten till det svenska Naturvårdsverket) i Washington utvecklades idén till BLICC. Climate Leaders Program i USA startade inofficiellt 2001 och osäkerhet rådde om deras program skulle få något stöd från Bush-administrationen. Men de överlevde och vi arbetade tillsammans med World Resource Institute (WRI) de följande åren för att utveckla ett mätsystem för företag för att kunna leverera rapporter om deras växthusgaser. BLICC-programmet blev några av de första pionjärerna som ”roadtestade” de nya mätmetoderna med scope 1, 2 och 3. Jag minns hur väl våra BLICC-medlemmar argumenterade för att även arbeta med ett scope 4. Ikea föreslog då att vi skulle mäta företagens påverkan i samhället i form av transporter till och från butiker. Frågan om ett nytt scope 4 för WRI var dock för progressivt.

BLICC fick en stor betydelse både i Sverige och internationellt. Vi inspirerade EU och framförde krav på obligatorisk mätning av Växthusgaserna för företag. Tillsammans med World Resource Institute lanserades även GHG-protokollet inför berörda kinesiska myndigheter och organisationer.

För Respect var det första steget att utveckla Svante – ett klimatberäkningsprogram som underlättade för företag och organisationer att mäta och rapportera sitt klimatarbete. Fler svenska företag anslöt sig till BLICC och vi startade utvecklingsprogrammet –  Klimatneutrala företag – som samlade allt fler företag. Det första året resulterade i utsläppsminskningar på 30 %. Här visade företagen något som låg långt före den politiska sektorns lagstiftande insatser. Man sparade resurser och stärkte sina varumärken. Anställda kände stolthet och bidrog aktivt till arbetet.

Det oroar mig nu mycket att det blivit så mycket fokus på de fossila satsningar som till exempel Tar sand och Shell gas. Hotbilden växer fram med en ökad användning av våra begränsade vattenresurser och kemikalier. Det finns andra vägar att gå och investeringsprojekt saknas inte. Problemet är att regeringar runt om i världen inte satsar på investeringsprogram för förnyelsebar energi i tillräcklig utsträckning. Fortfarande utgör subventioner till fossila bränslen en ojämförligt stor andel i förhållande till förnyelsebar energi. Det borde vara ett obligatoriskt inslag i alla regeringskanslier och kommunregeringar att inrätta ett övergripande klimatprogram där investeringsprogram initieras och smart lagsiftning utvecklas till stöd för både sysselsättning och en aktiv klimatpolitik. Det är som sagt dags att gå över gränserna för traditionellt tänkande och traditionella organisationsformer.

Det saknas dock inte positiva händelser. Den svenska satsningen (sedan 2005 – oljekommissionen) – att bli mer oberoende från fossila bränslen, börjar nu ge resultat. Den förnyelsebara energin i Sverige uppgår nu till 51% av det totala energianvändandet. Att Sverige nått EU:s målsättning för 2020 redan i år är något som borde få flera att öppna upp ögonen. Trots att Sverige är ett litet land.

Klimaträttvisa med våra utvecklingsländer är något som Respect lyfte fram i samband med Köpenhamnsmötet. Gro Harlem Brundtland, Mary Robinson och Margot Wallström ledde vår delegation – Road to Copenhagen – för att visa på hur västvärlden kunde göra konkreta insatser i utvecklingsländerna. När vi nu ser hur utvecklingen ser ut – de första 30 miljarder dollarna har levererats – men det finns inga indikationer på hur man skall klara de utlovade miljarder dollarna årligen från 2020 som beslutades på Köpenhamnsmötet. Och det är i utvecklingsländer som insatserna behövs.

Respect började tidigt arbeta med projekt inom ramen för frivilliga åtaganden. Att Cap & Trade-systemet var en modell som kunde fungera för att få med finansmarknaden i klimatpolitiken såg vi som något positivt. I och med att den amerikanska kampanjen Acid Rain utvecklat en modell som också mobiliserade lokalbefolkningen insåg vi tidigt att handel med utsläppsrätter baserade på konkreta projekt skulle bli en del i verktygslådan för klimatarbetet i företagen. Vi ville också se till att lyfta fram hållbarhetsaspekterna som fanns med i Kyotoprotokollet och valde att arbeta nära WWF som utvecklat en guldstandard för lokala projekt. Trots att vi ser att kritik riktas mot handelssystemet med utsläppsrätter är det viktigt att stödja marknadsmodeller som ger utvecklingsländerna en starkare ställning. Fler projekt inom systemets frivilliga sektor kan  inspirera till förändringar inom de obligatoriska systemen som till exempel EUETS.

Sedan 2005 har över 4600 klimatprojekt inom ramen för FN, så kallade CDM-projekt (Clean Development Mechanism), implementerats och realiserats i 79 olika länder. De globala utsläppen har genom dessa projekt reducerats med mer än 1 miljard ton. Mer än 150 miljarder dollar i privata investeringar har genererats och gått till klimatprojekt under CDM.

Globala utsläpp som har reducerats via projekt som har realiserats utanför CDM uppgår till cirka 80 miljoner ton varav 45 % eller cirka 35 miljoner ton utgörs av projekt för förnybar energi.

Det är inom denna marknad Respect nu stärker sina insatser, tillsammans med ett av världens största projektutvecklingsföretag – South Pole som har över 300 kvalitetstarka projekt i 25 olika länder. Det betyder att Respect kan erbjuda ett bredare och mer omfattande utbud i hela Skandinavien. Genom det nya bolaget ökar också Respects internationella räckvidd.

Kaj Embren

21st Century management – Foxtrot, Samba eller Tango….

Skriv en kommentar
18 mars 2013 13:40

Två steg framåt och ett tillbaka. Min minnesbild från skoldansens grundsteg för foxtrot. Det var även något som dök upp i mitt samtal med Mats Lindgren efter att jag hade läst hans bok ”21st Century Management – Om ledarskap och innovation i en tänkande ekonomi”. Och det som fick mig att tänka på dansstegen var undertiteln – ”Making People Dance”. Givetvis var stegen två steg framåt och ett tillbaka något som kännetecknat mitt arbete med hållbart ledarskap de senaste 30 åren. Och nog har det varit en aldrig sinande ström av utmaningar… som lever i alla företag och organisationer. Så om det var foxtrot Mats tänkte på när han skrev var det en bra metafor. Men när jag fortsatte samtalen med Mats fanns det goda metaforer till både foxtrot, tango och samba.

Om jag fått välja själv hade jag föredragit sambarytmer. En inte helt fel slutsats då vi talar om behovet av innovation och engagemang. Med problemen framför oss behövs nog också ett inslag av tangons beslutsamhet och disciplin.

Ledarskap i en tid av post-industriell finanskris ställs inför utmaningar som kräver nytänkande. Vad Mats skriver i sin bok är att vi behöver en ekonomi baserad på tänkande. En ny faktor T som står för information, patent, idéer och produkter och tjänster av mänskligt tänkande. Enligt tradition talar vi om arbetskraft, kapital, råmaterial och även teknologi. Men det räcker inte för dagens ledarskap och management. Enligt Mats handlar ett tänkande ledarskap om att kunna ge kraft till människor att växa och coacha dem till att nå sina mål. Att inneha förmåga att lyssna och använda mentorskap som stöd. Men också ett utslagsgivande, modigt och att vara orädd att ta beslut som går emot sig själv som ledare, om det är nödvändigt. Ledarskapet, säger Mats, måste också vara innovativt och visionärt. Det handlar om kreativitet, tankar som lever och ifrågasätts. Och det måste vara framtidsorienterande och inspirerande där fokus sätts på perioden framåt för att inte fastna och förgöras av ett vardagligt problem.

Kan detta ge vägledning till diskussionen om vår tids stora fråga om ett hållbart samhälle och dess ledarskap? De senaste åren har frågan om hållbar utveckling växt sig allt starkare. Miljöfrågorna har kompletterats med ekonomiska och sociala frågeställningar och integrerats med varandra. I min intervju med Jim O’Toole, Professor från University of Denvers Daniels College of Business, drog han en slutsats från sina studier där företag som haft uttalade mål om hållbar utveckling och klart uttalade visioner och mål fallerat efter en tid då chefer och ledarskap förändrats.

Mål och vision om hållbar utveckling är inte hållbara om de inte förankras i det dagliga ledarskapet och dess management var en av Jim O’Tooles erfarenheter.

Det var också något som jag talade med Daniel Hendrix, vd på Interface Inc. (världens största tillverkare av mattor). Han har under mer än tio år lett Interface med ett klart uttalat hållbarhetsmål. Hans uppfattning är att frågan är så viktig att den måste leva i det vardagliga arbetet på företaget. Och det gäller hela den managementfilosofi som präglat arbetet på Interface. Framlidne Ray Anderson, som grundade företaget har givetvis varit betydelsefull som inspiratör och visionär i detta arbete. Och Ray Anderson omgav sig med ett nätverk bestående av bland andra Det Naturliga Stegets och Rocky Mountains Institutes ledande personer. Ett team av “guldstandard” då det gäller att titta framåt och utveckla ledarskapet för en hållbar utveckling.

Och i dag saknas verkligen inte visioner och verktyg för ett ledarskap där hållbar utveckling är fokus. Det Naturliga Stegets systemvillkor har underlättat för både enskilda ledare och företag att utveckla sin kompassriktning.

Global Compacts 10 principer hjälper företagen att placera företagets roll i FN:s målbild i fokus. Global Reporting Initiative (GRI) är en processmetod som steg för steg utvecklar positionen för företagets hållbarhetsmål. ISO certifierar en internationell standard med hållbarhet som målbild. Styrkort, indikatorer och upphandlingskriterier finns i olika former och är i dag verksamma i företagens verktygslåda. Och givetvis kan man bli omtalad av den mångfald av rankinglistor som finns världen över i dag.

Så nog borde det finnas anledning att ställa sina förhoppningar till det allt större antal företag som allt oftare stärker sina varumärken med värderingsfilosofi som baseras på en hållbar samhällsutveckling.

Och det är möjligt att det skulle underlätta för dagens ledare att bjuda upp till dans för att få företaget eller organisationen med sig att ändra beteende. En samba eller tango kan bli en bra metafor för stegen mot en hållbarare samhällsutveckling.

Kaj Embrén

 

 

Är det dags för en ny konsumentrörelse?

8 kommentarer
26 februari 2013 09:26

Ett ökande antal människor, däribland jag själv, kräver mer av vad vi äter. De senaste veckornas hästköttsskandaler har återigen skapat diskussioner om trovärdighet inom livsmedelsindustrin. Är det inte kycklingar eller hästkött så handlar det om process-tillverkad mat och tillsatser. Nu handlar det mer om värderingar och etik i den industriella tillverkningen av livsmedel samt dess leverantörskedja.

Detta kommer att skaka om hela livsmedelsindustrin och debatteras flitigt.

I en artikel i New York Times förra veckan om beroendeframkallande skräpmat hittade jag fakta som skrämde mig.

– En av tre vuxna anses feta i dagens USA. Ett av fem barn och totalt 24 miljoner amerikaner lider av typ 2-diabetes, som ofta orsakas av dålig kost. Ytterligare 79 miljoner människor har pre-diabetes. Även gikt, en smärtsam form av artrit, en gång känd som ”den rike mannens sjukdom” (och för associationer till frosseri), drabbar nu åtta miljoner amerikaner.

Detta är inte bara ett problem för konsumenterna i Amerika. Användningen av antibiotika och tillsatser i matens produktionscykel är en viktig global fråga. Oavsett var i världen du bor kommer livsmedelsproducenter att använda genvägar för att öka sina vinster.

Detta är inte en hållbar utveckling.

Det är nog dags för både jordbruket och livsmedelsindustrin att öka takten i omställningen till ett hållbart samhälle. En samhällsutveckling där producenter och konsumenter skapar drivkraft med de ekonomiska, sociala och ekologiska värderingarna i affärsutvecklingens centrum.

För jordbruket, livsmedelsindustrin, detaljhandeln och andra aktörer i matvarubranschen handlar det om mångfald och komplexa system för global rättvisa, lokala och globala produktionsmetoder, konsumtionsmönster och klimatpåverkan. Livsmedelskedjan ger upphov till klimatpåverkan eftersom fossila bränslen används i samband med transporter, uppvärmning och konstgödselproduktion. Användningen av fossila bränslen bidrar till försurning, övergödning, storskalighet och specialisering. Detta utgör ett hot mot den biologiska mångfalden.

Och i slutändan drar vi slutsatser om att maten och dess livscykel är hållbar…

Folkhälsan i Europa visar på allt fler överviktiga, ökade hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och vissa cancerformer. De senaste undersökningarna inom EU (World Health Organisation) visar på att mellan 30 och 70 % av den vuxna befolkningen anses vara överviktiga och mellan 10 och 30 % av den vuxna befolkningen klassas som feta.

Och när skolbarnens alltför låga näringsintag visas i undersökning efter undersökning undrar man hur den unga uppväxande generationen skall må om några år om inget händer…

Men kanske är det något som ändå är på väg att hända. När jag för första gången såg Jamie Olivers TED talk och förstod att amerikanska barn inte kunde tala om namnet på en tomat eller potatis blev jag givetvis förskräckt, men insåg också att Jamie hade en förmåga som folkupplysare och kunde påverka människors beteende positivt. Jag har sett de flesta av hans kampanjer i både England och USA på YouTube och förstår vilken förändringskraft han bär på.

Jag kom också att tänka på en resa jag gjorde till Japan för många år sedan, när jag besökte några lokala konsumentföreningar som framgångsrikt hade ändrat spelreglerna för inköp av grönsaker från lokala bönder. Deras lokala kooperativa HAN-grupper uppgår till mer än ett tusen och tillsammans har konsumentkooperationen i Japan mer än 11 miljoner medlemmar.

En av dessa grupper – Seikatsu Club – fick under 90-talet det alternativa Nobelpriset – Right Livelihood Award. Den Japanska modellen förändrade fundamentalt relationen mellan konsumenter och producenter på de lokala marknaderna.

Om vi tittar på marknaderna i England, som enligt min uppfattning har haft den kraftigaste lokala tillväxten av ekologiska produkter, kan man se att mjölkprodukter, frukt och grönsaker har de största marknadsandelarna (23-29%). 8 av 10 hushåll i England köpte ekologiska produkter under 2011. Leveranserna av ekologiska produkter direkt till hemmen och via internet ökade under 2011 med 7,2 % (till 167 miljoner pund).

År 2010 ökade den globala tillväxten av ekologiska produkter med 8,8 % och fortsätter kontinuerligt att öka, visar en studie som finansierats av Triodos Bank.

Och det saknas inte ekonomiska argument i denna utveckling. I en av Stockholm Läns Landstings undersökningar från 2009 – Vad kostar hållbara matvanor? – kom man fram till att livsmedelsutgifterna kunde sänkas med 5 600 kronor per person och år om konsumenten övergår till att äta mer hållbart.

Varför inte investera i lokala kök där skolor, servicehus och förskolor samverkar? Det är hög tid att minska transporterna och utveckla samarbetet med lokala matproducenter som kan erbjuda rena och oförfalskade matvaror som devisen som en gång drev konsumentkooperationen framåt.

En naturlig utmaning som borde attrahera en ”slumrande” konsumentkooperation.

Vågar ni anta utmaningen?

Kaj Embrén

Senaste Platsannonserna

Våra nyhetsbrev, helt gratis!


Please don't insert text in the box below!

Följ Miljöaktuellt på Twitter

Magasinet Miljöaktuellt

MILJÖAKTUELLT NR 3/2014 UTE NU
  • Sveriges Miljömäktigaste 2014
  • Tema verktyg & certifieringar: Proffsens bästa verktyg
  • Tema verktyg & certifieringar: Så påverkas ditt arbte av nya ISO 14001
  • CSR: Så säkrar du leverantörskedjan
  • EU-valet: Här står partierna i miljöfrågorna
  • Wallenstam avslöjar sin unika energistrategi

Plus mycket annat!

Matnyttigt för miljöproffs

Lag & rätt nr 5 ute nu!
  • Omläggning av busslinjer giltigt bullerkrav
  • Dessa 120 ämnen ska utvärderas enligt Reach
  • Västmanlands bussar grönast
  • Släppte ut naturmaterial - åtalades
  • Mjölk kan få nanomärkning
  • Minskat strandskydd föreslås
  • IPCC: Energieffektivisera mera
  • Fortsatt strid för att rädda Miljöstyrningsrådet
  • Nya verktyg om farligt avfall, skyddad natur, barns rättigheter, energiteknik

Tjuvläs Lag & rätt
Köp ett nummer i IDG Shop  

Har du synpunkter på sajten? Kontakta sajtansvarig: Jon Röhne | Kontakta MiljöAktuellt | Om cookies, personuppgifter & copyright
Karlbergsv. 77 106 78 Stockholm Tel: 08-453 60 00 Karta | Copyright © 1996-2011 International Data Group