Någon sa att miljöfrågorna behöver KBT, kognitiv beteeende terapi. Det är ju mitt i prick. Istället för att fastna i ångest och bortförklaringarnas hopplösa träsk, så behöver vi införa positiv feedback på rätt beteende.
Kemikalielagstiftningen, REACH, kan visserligen upplevas som ett byråkratiskt jättemonument vars miljönytta per skriven textrad kan diskuteras länge, mycket länge. De som sett hur den lovande ansatsen från vitbokens början har urvattnats till ett stort undantag, kan förstås tappa sugen. Ett stort hallå, om att kunna förbjuda (auktorisera) särskilt farliga kemikalier blir rätt tandlöst om man inte kommer åt importerade varor. Där sköt sig den europeiska kemiindustrin i foten genom att släppa in illojal konkurrens dessutom.
MEN, och ett stort men: Kunden har ändå rätt att få reda på om en vara innehåller de särskilt farliga ämnena som finns på kandidatlistan enligt artikel 33 i REACH. Ni kan ju föreställa er vilken revolution det skulle bli om europas konsumenter började kräva sin lagliga rätt att få veta. Ingen konsument kommer att nöja sig med att veta förstås, utan man kommer att göra sina val oavsett om ämnet är förbjudet i den importerade varan eller inte. Själv har jag redan ställt frågan till en möbelhandlare och ännu inte fått svar, men en KBT-behandling ska ju upprepas tills beteendet ändras. Så låt oss starta en miljörörelse med kandidatlistan som utgångspunkt.
