Kapitalismens allmännytta brukar försvaras med en hästskitsprincip. Bilden av en häst som överkonsumerar havre och därför släpper ut en viss mängd osmält sådan till sparvarna, visar oss logiken till varför även fattiga drar nytta av diverse företags pengahunger. Staffan Heimersson är journalist, men inte särskilt kritisk till Lundins verksamhet i bl.a. Sudan. Tvärtom så försvarar han hästprincipen och Lundin Oil mot andra kritiska journalister. Till min stora besvikelse var han inte särskilt insatt i just detta fallet, men idén om att stora projekt med hög omsättning alltid hade en god nettoeffekt på fattiga länder överskuggade allt annat. Olja behövs och lite mänskliga offer må vara hänt, men av alla dessa oljepengar så bygger man upp landet trodde Staffan.
Dessvärre, så finns det ingen historia som styrker en sådan uppfattning. Däremot ser vi många exempel på att sådana projekt snarare tränger ut långsiktiga och sundare försörjning. Money talks, korrumperar och förgiftar. Och när partyt är över, så har lokalsamhällena förstörts och det blir svårt att bygga upp något vettigt igen. Så är fallet med jätteräkorna, så är fallet med kokainodlingar och så är fallet med import av elektronikskrot. Det är illa nog att folk ser hästskitsprincipen som överordnad planetens tillstånd, men än mer beklämmande när det uttrycks av en journalist.
