..och därmed har jag diskvalificerat mig som kemikalieexpert? Vad jag försöker säga är att det är kemikaliepolitiken som är orsaken till alla larm, inte de enskilda kemikalierna. Men, experter har en förkärlek till att borra sig allt djupare ner i problematiken. Det beror dels på att forskningsanslag premierar djupborrstänkande och dels på att tvärvetenskap har en låg status i forskarsamhället. Lite av den insikten presenteras här i denna video.
En av de få miljöforskarna som törs lyfta blicken och se självkritiskt på sig själv och kollegorna, är professor Carl-Gustaf Bornehag. Se gärna intervjun med honom i den Flamsäkra Katten. Det vore helt osannolikt att hitta ett test som ”bevisar” att något är hormonstörande, eller att man någonsin skulle kunna ”bevisa” en dylik risk inom regelverken för hur riskbedömningar ska utföras. Forskarsamhället skulle göra folkhälsan en välgärning om man satte ner foten och la korten på bordet. Hormonstörande ämnen har ingen säker dos, eller någon tydligt mätbar effekt. De har oändligt antal möjliga effekter, men väldigt allvarliga sådana. Det handlar om ovanliga cancerformer, infertilitet, störd intelligens, sämre immunförsvar, diabetes, extrem fetma etc.
Därför måste det införas helt nya principer för riskreduktion med omvänd (läs rättvänd) bevisbörda, utvecklad försiktighetsprincip, substitutionsprincip, utfasning av alla persistenta industrikemikalier, m.m.
Men en förutsättning för att det ska ske, är att forskarna slutar vara kemiindustrins nyttiga idioter och delta i ett meningslöst spel på kemiindustrins villkor. Vi behöver fler reflekterande miljöforskare som Bornehag.
