Bra skor, snälla poliser och tuffa förhandlare i Durban

1 kommentar
29 november 2011 10:24

Mattias fixad

COP17 startar med gott väder och gott humör, glatt vinkande poliser och skämtande säkerhetsvakter. ”Vilken skillnad mot Köpenhamn”, hör jag flera delegater säga.

COP är det största Durban organiserat, inte ens jättekonferenscentret räcker till. Stora delar av garaget under jord nödtorftigt inrett till konferenslokaler, med mattor på asfalten. Det blir många, långa promenader, särskilt som inte ens guiderna hittar rätt. Dessutom flyttas möten i sista stund, som mest tre gånger… Tur att COP-veteraner har sagt åt oss att ha bekväma skor!

Måndagen ägnades åt invigningsceremonier och formalia, i plenum och i arbetsgrupper, men flera länder positionerade sig redan nu. De som betat av ett antal COP tyckte tonen var hård, med liten kompromissvilja. Venezuela höll ett rättvise-brandtal, Kina kritiserade EU:s beslut att ta in flyget i utsläppshandeln, EU lyfte fram vikten av en ny åtagandeperiod för Kyotoprotokollet, medan USA är väldigt tysta.

De informella sidoeventen började också, både öppna och slutna. EU:s chefsförhandlare träffade företagarnätverk och miljöorganisationer, jag var ensam att vara med på båda. Miljöfolket var grymt väl förberedda och fokuserade på behovet av ett klimatåtagande för 2013-2018, medan företagen lyfte fram att FN bör använda existerande, fungerande mekanismer mer istället för att uppfinna nya – det tar för lång tid.

Dagens bästa symbolik: Garage som blir platser för människor att mötas. Må COP fortsätta på den vägen!

//Mattias Goldmann i Durban

Sandy, Obama… allt vad bäddat för ett bra klimatavtal

Skriv en kommentar
4 december 2012 09:19

När bara slutspurten återstår, ser det ut att bli ett magert resultat av årets klimatförhandlingar. Det är en extra stor besvikelse, eftersom förutsättningarna var extraordinärt bra för ett tufft klimatavtal.

För det första: Vi hade tur med vädret. Klimatförändringarna leder ofrånkomligen till våldsammare oväder, och det bästa som kan hända är att det kommer just innan klimatförhandlingarna. Så blev det – stormen Sandy var globalt förstasidesstoff i åtskilliga dagar blott veckor före Doha inleddes. Samtidigt med klimatmötet är det extrema oväder och översvämningar i väst- och Centraleuropa.

För det andra: Larmen var rätt timade. Världsbankens pressavdelning gjorde ett lysande jobb med sin larmrapport om att vi kan vara på väg mot fyra graders temperaturhöjning redan till år 2060, vilket i sin tur kan trigga oåterkalleliga förändringar.

För det tredje: Rätt man vann. Inför Doha var man oroad för hur det skulle gå i USA:s presidentval; Romney är ju i det närmaste klimatförnekare. Men Obama vann med betryggande majoritet och slog direkt fast att han ska fokusera mer på klimatfrågorna under sin andra och sista period. Också Kinas presidentval pekas av analytiker ut som klimatpositivt.

För det fjärde: Svångremströttheten breder ur sig. Efter att i flera år ha försökt spara sig ur krisen, har pendeln de senaste månaderna svängt mot ökade offentliga investeringar. Förslagen på vad som ska göras för att få fart på hjulen har nästan alltid en tydligt grön touch.

För det femte: Ingen har dabbat sig. Inför tidigare klimatförhandlingar har det läckt ut mejl som kunnat kompromettera IPCC, Al Gores film har utsatts för hårdhänt granskning och mycket annat. Detta år har alla skött sig klanderfritt.

Lägg till att årets förhandlingar, med Christiana Figueres ord, inte är särskilt svåra. Kyotoavtalet har i stort sett bara EU som undertecknare och vi klarar med lätthet en utsläppsminskning bortom de 20% som begärs av oss. Det långsiktiga avtalet ska först vara färdigförhandlat 2015och först träda i kraft 2020.

Ändå riskerar klimatförhandlingarna bli en soufflé som sjunker ihop. Det måste leda till eftertanke. Vad gör vi för fel? Varför misslyckas vi till och med i ett sånt gyllene läge?

Sluta skapa mekanismer, register och fonder!

Skriv en kommentar
30 november 2012 12:33

När förhandlingarna går trögt hittar man på mekanismer, register och fonder. Det behövs förstås, men nu finns det så att det räcker och blir över.

Finansiella mekanismer: CDM skapades för 15 år sen för att underlätta kostnadseffektiva utsläppsminskningar av utvecklade länder i utvecklingsländer. Över 5000 projekt i 99 u-länder är registrerade, över en miljard ton koldioxid har hanterats och nästan fyra miljarder euro har sparats jämfört med att göra utsläppsminskningen hemma. JI fyller en liknande funktion ibland annat Central- och östeuropa. Vi har en särskild mekanism för investeringar i minskad avskogning och skogsskydd, REDD+, som är på god väg att få styrfart. Men vi har ingen marknad. Utan meningsfulla utsläppskrav behövs inga mekanismer för att minska utsläpp, och investeringar i soldriven vattenrening i Tanzania, skogsskydd i Amazonas eller energieffektiva spisar i Senegal uteblir. Ändå tycker förhandlarna att det är läge för inte mindre än tre marknadsmekanismer till: NMM (New Market Mechanisms), FVA (Framework for Various Approaches) och NAMA (Nationally Appropriate Mitigation Actions). Många miljö-och biståndsorganisationer är i samma båt: De lägger enorm energi på att ta fram i och för sig vällovliga förslag på hur CDM-kraven kan skärpas ytterligare, men verkar inte förstå att det behövs en marknad för att en marknadsmekanism ska vara relevant.

Register:  Om inte mycket händer, bör behovet av ett register över vad som händer vara begränsat. Men inte. FN-förhandlingarna föreslår fler och fler. Just nu diskuteras ett register över u-ländernas NAMAs, så att i-länder lätt kan se vilka u-länder som behöver ha stöd. Men av drygt 50 länder som skrivit NAMA har bara sex-sju registrerat dem. U-länderna fruktar att de tappar kontrollen över sina egna projekt, medan många investerare är rädda att det skapas en falsk bild av att det finns pengar i överflöd som bara söker ett NAMA att stödja.

Fonder:  I-länderna ska ge 100 miljarder dollar per år för att finansiera klimatåtgärder i utvecklingsländer, efter att snabbstartsperioden nu är över.  Gröna Klimatfonden har nyligen fått sitt säte, i Sydkorea. Anpassningsfonden ska särskilt stödja åtgärder i fattiga länder för att hantera effekterna av klimatförändringar.

Men det ekar tomt i kassorna; bara var tredje krona som i-länderna överförde var verkligen ”ny och additionell” som man lovat, och när nu mer medel ska överföras, minskar istället finansieringen. Det hindrar inte att det ständigt föreslås nya fonder här på COP18.

Men det är väl inte så skadligt att skapa något, även om det inte behövs? Jo. Att rapportera in till alla dessa register tar mycket tid från det faktiska arbetet även för stora organ som Sida – hur är det då inte för ett litet fattigt land som ska rapportera in på längden och tvären? Att försöka ta fram nya mekanismer tar fokus från de som redan finns och levererar utsläppsminskningar och bättre levnadsvillkor. Och nya fonder innebär administrativa kostnader som borde gå till verkligt klimatarbete.

Så mitt enkla tips till förhandlarna: Skapa inga nya fonder, register eller mekanismer förrän det finns

a)      Ett rejält klimatmål att uppfylla

b)      Ordentligt med pengar att fördela

Ska det vara så svårt?

Regeringens och miljörörelsens fem klimatkrockar

Skriv en kommentar
27 november 2012 16:59

På klimatförhandlingarnas andra dag får de svenska intresseorganisationerna och företagen på plats träffa den svenska delegationen. Det är ett informellt, trivsamt möte och känslan av att vi för en gemensam kamp är tydlig.

Kanske förrädiskt tydlig. För den svenska positionen är ju inte den miljörörelsen hade önskat sig. På åtminstone fem avgörande punkter finns det en rejäl klyfta mellan vad svenska regeringen driver och vad miljörörelsen önskar:

Klimatmålet. Lena Ek vill att EU på egen hand utlovar 30 % utsläppsminskningar till år 2020 – men hon vill det bara som centerpartist. Som miljöminister driver hon inte 30%, och i Qatar har man inte talartid som centerpartist.

Klimatbiståndet. I budgetpropositionen är klimatbiståndet i grova slängar halverat – Sverige minskar just det anslag som man i tidigare klimatförhandlingar lovat höja. Med början 1 januari 2013 ska världens rikare länder årligen överföra 100 miljarder dollar till år 2020. Dessutom ska det vara ”nya och additionella” pengar, men Sverige tar pengarna ur den vanliga biståndsbudgeten med det för miljörörelsen provocerande argumentet att de räknas som nya eftersom vi historiskt gett mer bistånd än andra länder.

Utsläppsöverskottet. Liksom många andra, har Sverige ett överskott av utsläppsrättigheter som miljörörelsen vill se annullerade; kommer de ut på marknaden innebär det ökade utsläpp från andra länder och att vår klimatsatsning gått förlorad. De svenska klimatförhandlarna menar att frågan inte är så viktig längre eftersom värdet av utsläppsrättigheterna minskat, men just därför borde det ha blivit lättare att i Qatar berätta för omvärlden att Sverige annullerar.

Skogsskyddet. Skogsavverkningen står för nästan 20% av den totala klimatpåverkan och därför har FN tagit fram REDD (reduced emissions from deforestation and degradation of forests). Norge är tillsammans med Världsbanken den största REDD-finansiären, och Tyskland har nu satt igång ett väldigt REDD-arbete. Sverige står fortsatt vid sidlinjen, trots många år som absolut ledande inom skogsbistånd.

Kyotoprotokollet. Det absolut viktigaste för Sverige är att Qatar levererar en andra åtagandperiod för Kyotoprotokollet, vars nuvarande utsläppskrav löper ut vid årsskiftet. Miljörörelsen vill också se ett nytt avtal, men varnar för att ett svagt avtal låser fast oss vid låga ambitioner för lång tid framöver – troligen blir nästa period ända fram till 2020. De svenska förhandlarna säger att vi efter ett par år kan skruva upp ambitionerna, men det är troligen praktiskt omöjligt – i vart fall så länge EU-besluten kräver enhällighet.

Att miljörörelsen och regeringen inte är överens i klimatfrågorna är inte i sig överraskande. Men sprickan kan lätt göras mindre, genom att regeringen tar ett par gröna kliv under klimattoppmötet. Det skulle ha stor betydelse långt utanför Sveriges gränser!

Mattias Goldmann

 

Good Cop? Bad cop? COP17 sammanfattad

4 kommentarer
11 december 2011 09:14

COP17 är över, festen är slut och vi granskar överenskommelserna ur optimistens och pessimistens ögon – och den tråkiga realisten!

Optimisten

Durbanpaket istället för kollaps. Ett tag såg det ut som att mötet skulle gå mot total kollaps. Christina Figueres har gråtit och Connie Hedegaard har fått andra att gråta, och i slutändan har vi i alla fall ett Durbanpaket med fyra beståndsdelar. 

Kyoto lever. Kyotoprotokollet får en andra åtagandeperiod, vars utsläppsmål slutligen ska definieras till maj nästa år. Det räcker, eftersom nuvarande utsläppskrav gäller till och med 2012.

Enighet om långsiktigt avtal. Senast 2015 ska ett långsiktigt bindande avtal som omfattar alla länder vara klart, för att börja gälla 2020.

Tvågradersmålet upprepas. Texterna slår än en gång fast att jordens snittemperatur inte ska öka mer än två grader jämfört med förindustriell tid, och att 1,5 grader ska övervägas.

USA och Kina med på båten. Världens två största utsläpparländer är med på skrivningarna, vilket kan vara väl så mycket värt som ett tuffare avtal utan dem.

Pengarna kommer.  Den gröna klimatfonden är en del av överenskommelsen och får snart både juridisk och fysisk hemvist.

Pessimisten

Inga bindande åtaganden. För att få med USA och Kina fick EU och de andra pådrivande parterna gå med på att skrivningarna är av karaktären ”målsättning”.

Kyoto blir smalt och litet. Att Kyotoprotokollet blir kvar är en klen tröst, när de som kan tänkas skriva under utsläppsåtaganden bara står för 15% av utsläppen. Inga krav alls ställs på USA, Kina, Indien, Ryssland, Japan, Australien…

Tvågradersmålet är ett skämt. Ett globalt klimatavtal först år 2020 gör det närmast omöjligt att undvika temperaturhöjningar kring 3-4 grader, med stor risk för tröskeleffekter.

Långsiktigt avtal dröjer. Ingen kan rimligen tro att ett avtal som först ska gälla år 2020 är färdigförhandlat år 2015. Den långa horisonten ger tid att flera gånger riva upp avtalet, inte minst om USA får en republikansk president.

Pengarna uteblir. Den gröna fonden har fortsatt bara medel för administration och oenigheten om hur den ska skötas gör att de flesta hellre kanaliserar sina medel på annat sätt.

Realisten säger att varken optimisten eller pessimisten får rätt. Avtalen i Durban är en plattform att stå på, inte mycket mer. Hur det faktiskt blir avgörs i maj, när Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod ska vara klar, och i november, när COP18 starar i Qatar.

Skriv en kommentar
10 december 2011 08:30

Vid midnatt natten till lördag återsamlades förhandlarna, nu i mindre grupper och utan insyn utifrån. Alla observatörer kördes ut inte bara ur salen, utan ur hela kongresscentret.

Tre dokument har diskuterats i natt

 En övergripande text, finns just nu på

http://unfccc.int/files/meetings/durban_nov_2011/application/pdf/2325_text-_9122011-indaba.pdf. Här anges att Ad Hoc Working Group on Long-term Cooperative Action ska jobba vidare ett år för att få fram ett långsiktigt avtal, baserat på Bali Action Plan. Resultatet ska bli ”a Protocol or another legal instrument applicable to all Parties”, dvs någon form av bindande klimatmål för alla. Detta ska uppnås så snart som möjligt, men senast 2015, för att kunna antas på COP 21, 2015. Något år för när detta ska träda i kraft finns dock inte, tidigare har ju 2020 diskuterats vilket skulle innebära ett gap mellan att Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod tar slut och detta börjar.

 Kyotoprotokollet har en förslagstext på http://unfccc.int/files/meetings/durban_nov_2011/application/pdf/kp_text,_v1.2_(9_dec.2011).pdf. Här anges ”Aiming to ensure that aggregate emissions of greenhouse gases by Parties included in Annex I are reduced by at least 25-40 per cent below 1990 levels by 2020”, men längre ner i texten står ”by at least X per cent below 1990 levels in the commitment period 2013 to 2017.” Därmed är siffran inte slutligt bestämd ännu. Den andra perioden föreslås vara 1 januari 2013 till 31 december 2017.

 Sju gaser omfattas, med en skrivning om att nya gaser successivt ska inkluderas. Substa ska senast 2015 inleda en bedömning om hur detta ska ske.

Det tredje dokumentet, som inte alls fanns tidigare under kvällen, gäller Green Climate Fund. Finns på http://unfccc.int/files/meetings/durban_nov_2011/application/pdf/draft_decision_agenda_item_8_gcf_clean_2140_9dec11.pdf. Här anges att Green Climate Fund blir ”an operating entity of the Financial Mechanism of the Convention”, och att länder och deras grupperingar ska nominera ledamöter till interimstyrelsen senast 31 mars 2012. 15 April 2012 ska man ange intresse att bli värdland för styrelsen. Hur fonden ska hanteras; GEF/Världsbanken, UNFCCC eller FN i Genève har varit alternativen. Schweiz och Korea har erbjudit sig att stå som värdar för första och andra mötena, och Korea att stå för start-upp kostnaderna; Tysklands och Norges tidigare erbjudanden nämns inte.

Detta är basdokumenten. Snart får vi se var förhandlingarna landat i.

Paus i klimatförhandlingarna – läget just nu

Skriv en kommentar
9 december 2011 20:01

Just nu är det två timmars paus i förhandlingarna. Under tiden ska presidiet ta fram en andra vända textförslag, som delegationerna sitter i sina respektive rum och väntar på (svenskarna sitter i ett omgjort garage under konferenslokalen). Det viktigaste som kommit ut just nu är:

Ingen vill ha mindre. Alla godtar de skrivningar som redan finns som en lägstanivå (de finns i förra blogginlägget).

 EU, Afrika och ö-staterna vill ha mer. Bindande skrivning om nytt Kyotoaåtagande nu, skarpare skrivningar om långsiktiga avtal.

 USA rör sig i rätt riktning, har inte sagt emot kravet på starkare skrivningar – antingen för att de godtar dem eller för att de litar på att Kina, Australien eller Ryssland sabbar dem.

Indien kräver mer ”equity”, alltså mer av ett per capita-utsläppstänk, men verkar backa gällande från positionen att bindande avtal ska komma ännu senare än 2020.

 Retoriskt talar alla om Indiens brandtal om fattigdomsbekämpning, och Connie Hedegaards attack på de som vill för lite.

Räkna med två-tre omgångar text till innan vi har något som duger, och därmed med att detta slutar en bra bit in på morgonkvisten.

Förhandlingstexterna just nu – dröjsmål och osäkerhet för Kyoto 2

Skriv en kommentar
9 december 2011 17:41

Lokalen African Wattle är där allt händer nu. Delegaterna går igenom de två förslag till slutliga texter som finns, på tre respektive två sidor. Och det är tunt, mycket tunt.

Gällande en ny åtagandeperiod för Kyoto anges ”Emphasizing the role of the Kyoto Protocol in the mitigation effort by Parties  included in Annex I, the importance of  ensuring continuity in mitigation action by those Parties and the need to start the second commitment period of the Kyoto Protocol without  delay,”

Men ”without delay” ska läsas ”with delay”; ”Invites Parties included in Annex I and listed in Annex 1 to this decision to submit  information on their quantified emission limitation or reduction objectives for the second  commitment period under the Kyoto Protocol by 1 May 2012 for consideration by the  Subsidiary Body on Implementation”. Frågor om land/mark (LULUCF), mekanismer, metoder och potentiella konsekvenser behandlas separat. Hela texten går att hitta (just nu i alla fall) på http://unfccc.int/files/meetings/durban_nov_2011/application/pdf/materials_indaba_9_dec_document_2.pdf

Den mer övergripande texten inleder med att slå fast behovet att hålla temperaturförändringarna under 2 °C ”and to consider strengthening this goal in relation to a global average temperature rise of 1.5°C”. Det slås fast att det behövs bindande mål för alla efter 2020, att man ska undvika gap mellan nuvarande åtagandes slut och nästa åtagandes början, att man på COP18 ska besluta om en arbetsgrupp som ska lösa detta, och att arbetet ska vara klart senast 2015.

Hela texten går att hitta (just nu i alla fall) på
http://unfccc.int/files/meetings/durban_nov_2011/application/pdf/materials_indaba_9_dec_document_1.pdf

COP17: Lång dags färd mot natt

Skriv en kommentar
9 december 2011 14:57

COP17 är inne på sista dygnet och allt är ännu oklart. Förhandlingarna är stängda inte bara för oss observatörer utan också för flertalet förhandlare eftersom nivån nu är toppolitisk. Sido-eventen är över, bevakningen av vem som kommer in på pressträffarna har skärpts och vårt branschorgan IETA har slutat ge briefings. Återstår korridorer, garage och kaféet. Mycket kaffe blir det…

I Cancún slutade mötet fyra på natten, allt talar för att definitionen av fredag blir ännu något mer generös här. Stod och snackade en bra stund med Anna Lindstedt och Lena Ek nyss, om vad får jag inte säga men att de har tid att stanna upp pekar på att den verkliga slutspurten ännu är en bit borta.

I detta läge blir rykten snabbt sanning, och det som man skvallrar mest om är vad som händer med Kyotoprotokollet. Uppemot 120 länder anges stå bakom ett paket med en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet 2013-2017, en roadmap för framtida avtal och en start för den gröna fonden. Hit hör EU:s 27 stater, 48 av G77-länderna varav flertalet afrikanska, OASIS-gruppens ö-stater, Costa Rica, Brasilien och eventuellt Australien och Nya Zealand. Till och med Kanada, som leder ”fossil of the day”-tävlingen, anges ha förflytat sig i grön riktning under natten.

Men i fikakön säger en förhandlare från Norge att det bara är EU och Norge som de facto står för en andra period av Kyotoåtaganden. Australien och Nya Zeeland anger att de måste hem och förankra – har de inte mobiltelefon eller e-post kanske?

I motsatt ända har vi Kazakstan, som räcker upp handen och vill in i Kyotoprotokollet, men som man inte riktigt vill ha med. Efter 1990, som ju är basåret för Kyoto, hade de en ekonomisk kollaps som de ännu inte fullt återhämtat sig från och nu ser de en möjlighet att omsätta detta i utsläppsrättigheter att sälja.

På gröna fonden-sidan lurpassas det också. 100 miljarder dollar per år kommer aldrig att bli reda pengar, utan det blir lån och kredit- och räntegarantier. Räkna med att mycket tas från biståndet, i linje med hur Anna Lindstedt provocerat miljö- och biståndsrörelsen med sitt uttalande att ”allt bistånd över 0,7% kan räknas som nytt och additionellt.” Men räkna inte med några pengar nu; inget skramlar så tomt som gröna fonden. Tyskland och Norge har pytsat in 55 miljoner euro, men det är inte medel tredje världen har glädje av utan medel för att bygga upp fonden. Den lär inte placeras i Bangladesh eller Burundi; det är mycket möjligt att tyska och norska pengar i slutändan hamnar i Genève eller New York.

Nu måste jag sluta… vid bordet bredvid tisslas och tasslas det om en ny positionsförflyttning. Håll dig på denna sajt och klicka på uppdatera regelbundet!

Sydafrika imponerar på klimatsidan

Skriv en kommentar
8 december 2011 17:03

Per

Efter tre veckor i Durban har jag en helt annan syn på de problem och möjligheter som Sydafrika ställs inför. Här finns allt, från den vanliga bilden med hög arbetslöshet, svält, plåtskjul och hög kriminalitet, till en nation med stor tro på sig själv och med en insikt om miljö- och klimatfrågor som imponerar.

Under min tid i Durban har jag arbetat mycket med att hjälpa Dube TradePort, fraktdelen av den nya flygplatsen King Shaka, att minska sin klimatpåverkan. Under arbetet slås jag av hur genomtänkt och offensivt hela projektet är. Husen som byggs är av högsta miljöklass, man anstränger sig på alla möjliga sätt att tänka holistiskt, ingen del är för liten för att tänka på, ingen del för stor för att våga ge sig på. Engagemanget och kunskapen hos dem är imponerande, också att de orkar kämpa trots politiska och administrativa hinder.

Orkar man fortsätta på detta sätt, så finns det hopp för Sydafrika, trots de stora klyftor som finns i landet. Här finns södra hemisfärens största köpcenter, med hotell så att shoppingen kan vara hela helgen, här finns plåtskjul byggda på oanvända påfarter till motorvägen, extrema skillnader, men landet fungerar på sitt eget sätt.

Naturligtvis finns mycket kvar från apartheid-tiden men det finns också de som ser möjligheten av den multietnicitet som finns, sammanställer team med personer från de olika kulturerna och får ut ännu mer, 2+2=5 men i en positiv bemärkelse.

Jag ser redan fram emot nästa resa då vi ska komma ännu längre i samarbetet, lyckas vi med ansatsen att implementera en bra klimatstrategi så kommer den ha stor påverkan för att minska klimatutsläppen på flygplatsen, dess närområde och även Durban. Kanske kommer allmänna kommunikationsmedel att introduceras delvis på grund av vårt arbete, vi kommer åtminstone sätta begreppet på kartan, vilket känns som ytterligare ett litet bidrag i klimatarbetet.

Klimatförhandlingarna som pågår samtidigt som vi arbetar med flygplatsen har under min tid här legat som ett bakgrundsbrus, men är ett evenemang som verkar blint för de positiva och konkreta klimatinitiativ som sker precis utanför dörrarna. Skulle förhandlarna ha samma inställning som de anställda på Durbans flygplats och fokusera på möjligheterna med att arbeta klimatsmart så tror jag att problemen kunde vara lösta vid detta lag.

Nu åker jag hem till ett vintrigt Sverige, som förmodligen inte kommer att drabbas lika hårt av klimatförändringarna som Sydafrika, vi kan säkert leva vidare i vår egen bubbla länge till utan att drabbas av extremt väder och andra hot. Men som världsmedborgare innebär inte detta att vi kan sätta oss ner och slappna av, vi måste också ändra beteende, och det nu!

Kom igen, Lena – vad skulle vi annars göra?

Skriv en kommentar
7 december 2011 22:57

Kom nyss från tredje mötet mellan svenska förhandlingsgruppen och NGO:er. Hit räknas också företag även om intresseorganisationerna är i förkrossande majoritet och ibland ser lite misstänksamt på den som faktiskt är kommersiellt intresserad av att få till ett tufft klimatavtal.

Tre möten är bara början, redan imorgon hålls det fjärde – och i detta ligger något stort. NGO:er från andra länder avundas oss våra täta möten, och skillnaden är enorm mot hur Sverige tidigare hållit intresseorganisationerna kort. Varje möte är på en timma. Att få så mycket tid med miljöministern hemma i Sverige är otänkbart.

Därtill är mötena nästan generande öppna till sitt format. Jag skriver snabbt, så jag får med praktiskt taget ordagrant vad Lena Ek säger. Efteråt, när jag ska tolka vad som egentligen sagts, inser jag att vi som var där bjöds med på en vindlande resa med tankegångar som många andra inte lika generöst delat med sig av så pass tidigt i processen.

Därtill får alla organisationer på plats komma till tals i rättvisa doser, stora som små, unga som gamla, miljöfolk som kyrkliga, biståndsorgan som företag. Det lyssnas uppmärksamt och besvaras ordentligt, med flitigt antecknande tjänstemän runt bordet – fördelningen av vem som sitter var har luckrats upp i takt med att allt fler vill vara med i det trånga rummet. Så till vida är vi lyckligt lottade.

De som inte bjuds in till svenska delegationens dragningar är mindre imponerade. Vart tog Sverige vägen?, undrar man. Vad hände med de stolta svenska ledarambitionerna? Vill Lena Ek dra på sig ledartröjan är det dags nu.

Och nu är det läggdags och jag nynnar på Håkan Hellström:

Men det äter upp dig när du
ligger i din säng.
Åh gud det gör så ont att nåt
så nära kan va så långt bort.

Åh kom igen Lena,
vad skulle vi annars göra?
Kom igen Lena,
kom igen Le-enaaaa….

Senaste Platsannonserna

Våra nyhetsbrev, helt gratis!


Please don't insert text in the box below!

Följ Miljöaktuellt på Twitter

Magasinet Miljöaktuellt

MILJÖAKTUELLT NR 6/2014 UTE 25 JUNI!
  • Stor rankning - Sveriges bästa miljökommun
  • Supervalåret - så ser framtidens miljöpolitik ut
  • Hotellduell - Scandic vs Nordic Choice
  • Personporträttet - Siw Persson, WWF

Plus mycket annat!

Matnyttigt för miljöproffs

Nu kan du ladda ner Lag & rätt nr 7!
  • Svenskt förbud mot bisfenol kan utvidgas
  • Planer missar miljöaspekter
  • Vinnaren betalar - ny princip?
  • Expertkommentar: Därför måste Volvo förtydliga reklamen
  • Fastighetsägare slipper saneringsansvar
  • BASF tillverkar mest riskkemikalier
  • Fyra utvalda för elvägar
  • "Nya föreskrifter hotar nationalparker"
  • Kylutrustning för proffsbruk får energimärkning 

Har du synpunkter på sajten? Kontakta sajtansvarig: Martina Frisk | Kontakta MiljöAktuellt | Om cookies, personuppgifter & copyright
Karlbergsv. 77 106 78 Stockholm Tel: 08-453 60 00 Karta | Copyright © 1996-2014 International Data Group