COP17 startar med gott väder och gott humör, glatt vinkande poliser och skämtande säkerhetsvakter. ”Vilken skillnad mot Köpenhamn”, hör jag flera delegater säga.
COP är det största Durban organiserat, inte ens jättekonferenscentret räcker till. Stora delar av garaget under jord nödtorftigt inrett till konferenslokaler, med mattor på asfalten. Det blir många, långa promenader, särskilt som inte ens guiderna hittar rätt. Dessutom flyttas möten i sista stund, som mest tre gånger… Tur att COP-veteraner har sagt åt oss att ha bekväma skor!
Måndagen ägnades åt invigningsceremonier och formalia, i plenum och i arbetsgrupper, men flera länder positionerade sig redan nu. De som betat av ett antal COP tyckte tonen var hård, med liten kompromissvilja. Venezuela höll ett rättvise-brandtal, Kina kritiserade EU:s beslut att ta in flyget i utsläppshandeln, EU lyfte fram vikten av en ny åtagandeperiod för Kyotoprotokollet, medan USA är väldigt tysta.
De informella sidoeventen började också, både öppna och slutna. EU:s chefsförhandlare träffade företagarnätverk och miljöorganisationer, jag var ensam att vara med på båda. Miljöfolket var grymt väl förberedda och fokuserade på behovet av ett klimatåtagande för 2013-2018, medan företagen lyfte fram att FN bör använda existerande, fungerande mekanismer mer istället för att uppfinna nya – det tar för lång tid.
Dagens bästa symbolik: Garage som blir platser för människor att mötas. Må COP fortsätta på den vägen!
//Mattias Goldmann i Durban
COP17 är över, festen är slut och vi granskar överenskommelserna ur optimistens och pessimistens ögon – och den tråkiga realisten!
Optimisten
Durbanpaket istället för kollaps. Ett tag såg det ut som att mötet skulle gå mot total kollaps. Christina Figueres har gråtit och Connie Hedegaard har fått andra att gråta, och i slutändan har vi i alla fall ett Durbanpaket med fyra beståndsdelar.
Kyoto lever. Kyotoprotokollet får en andra åtagandeperiod, vars utsläppsmål slutligen ska definieras till maj nästa år. Det räcker, eftersom nuvarande utsläppskrav gäller till och med 2012.
Enighet om långsiktigt avtal. Senast 2015 ska ett långsiktigt bindande avtal som omfattar alla länder vara klart, för att börja gälla 2020.
Tvågradersmålet upprepas. Texterna slår än en gång fast att jordens snittemperatur inte ska öka mer än två grader jämfört med förindustriell tid, och att 1,5 grader ska övervägas.
USA och Kina med på båten. Världens två största utsläpparländer är med på skrivningarna, vilket kan vara väl så mycket värt som ett tuffare avtal utan dem.
Pengarna kommer. Den gröna klimatfonden är en del av överenskommelsen och får snart både juridisk och fysisk hemvist.
Pessimisten
Inga bindande åtaganden. För att få med USA och Kina fick EU och de andra pådrivande parterna gå med på att skrivningarna är av karaktären ”målsättning”.
Kyoto blir smalt och litet. Att Kyotoprotokollet blir kvar är en klen tröst, när de som kan tänkas skriva under utsläppsåtaganden bara står för 15% av utsläppen. Inga krav alls ställs på USA, Kina, Indien, Ryssland, Japan, Australien…
Tvågradersmålet är ett skämt. Ett globalt klimatavtal först år 2020 gör det närmast omöjligt att undvika temperaturhöjningar kring 3-4 grader, med stor risk för tröskeleffekter.
Långsiktigt avtal dröjer. Ingen kan rimligen tro att ett avtal som först ska gälla år 2020 är färdigförhandlat år 2015. Den långa horisonten ger tid att flera gånger riva upp avtalet, inte minst om USA får en republikansk president.
Pengarna uteblir. Den gröna fonden har fortsatt bara medel för administration och oenigheten om hur den ska skötas gör att de flesta hellre kanaliserar sina medel på annat sätt.
Realisten säger att varken optimisten eller pessimisten får rätt. Avtalen i Durban är en plattform att stå på, inte mycket mer. Hur det faktiskt blir avgörs i maj, när Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod ska vara klar, och i november, när COP18 starar i Qatar.
Vid midnatt natten till lördag återsamlades förhandlarna, nu i mindre grupper och utan insyn utifrån. Alla observatörer kördes ut inte bara ur salen, utan ur hela kongresscentret.
Tre dokument har diskuterats i natt
En övergripande text, finns just nu på
http://unfccc.int/files/meetings/durban_nov_2011/application/pdf/2325_text-_9122011-indaba.pdf. Här anges att Ad Hoc Working Group on Long-term Cooperative Action ska jobba vidare ett år för att få fram ett långsiktigt avtal, baserat på Bali Action Plan. Resultatet ska bli ”a Protocol or another legal instrument applicable to all Parties”, dvs någon form av bindande klimatmål för alla. Detta ska uppnås så snart som möjligt, men senast 2015, för att kunna antas på COP 21, 2015. Något år för när detta ska träda i kraft finns dock inte, tidigare har ju 2020 diskuterats vilket skulle innebära ett gap mellan att Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod tar slut och detta börjar.
Kyotoprotokollet har en förslagstext på http://unfccc.int/files/meetings/durban_nov_2011/application/pdf/kp_text,_v1.2_(9_dec.2011).pdf. Här anges ”Aiming to ensure that aggregate emissions of greenhouse gases by Parties included in Annex I are reduced by at least 25-40 per cent below 1990 levels by 2020”, men längre ner i texten står ”by at least X per cent below 1990 levels in the commitment period 2013 to 2017.” Därmed är siffran inte slutligt bestämd ännu. Den andra perioden föreslås vara 1 januari 2013 till 31 december 2017.
Sju gaser omfattas, med en skrivning om att nya gaser successivt ska inkluderas. Substa ska senast 2015 inleda en bedömning om hur detta ska ske.
Det tredje dokumentet, som inte alls fanns tidigare under kvällen, gäller Green Climate Fund. Finns på http://unfccc.int/files/meetings/durban_nov_2011/application/pdf/draft_decision_agenda_item_8_gcf_clean_2140_9dec11.pdf. Här anges att Green Climate Fund blir ”an operating entity of the Financial Mechanism of the Convention”, och att länder och deras grupperingar ska nominera ledamöter till interimstyrelsen senast 31 mars 2012. 15 April 2012 ska man ange intresse att bli värdland för styrelsen. Hur fonden ska hanteras; GEF/Världsbanken, UNFCCC eller FN i Genève har varit alternativen. Schweiz och Korea har erbjudit sig att stå som värdar för första och andra mötena, och Korea att stå för start-upp kostnaderna; Tysklands och Norges tidigare erbjudanden nämns inte.
Detta är basdokumenten. Snart får vi se var förhandlingarna landat i.
Just nu är det två timmars paus i förhandlingarna. Under tiden ska presidiet ta fram en andra vända textförslag, som delegationerna sitter i sina respektive rum och väntar på (svenskarna sitter i ett omgjort garage under konferenslokalen). Det viktigaste som kommit ut just nu är:
Ingen vill ha mindre. Alla godtar de skrivningar som redan finns som en lägstanivå (de finns i förra blogginlägget).
EU, Afrika och ö-staterna vill ha mer. Bindande skrivning om nytt Kyotoaåtagande nu, skarpare skrivningar om långsiktiga avtal.
USA rör sig i rätt riktning, har inte sagt emot kravet på starkare skrivningar – antingen för att de godtar dem eller för att de litar på att Kina, Australien eller Ryssland sabbar dem.
Indien kräver mer ”equity”, alltså mer av ett per capita-utsläppstänk, men verkar backa gällande från positionen att bindande avtal ska komma ännu senare än 2020.
Retoriskt talar alla om Indiens brandtal om fattigdomsbekämpning, och Connie Hedegaards attack på de som vill för lite.
Räkna med två-tre omgångar text till innan vi har något som duger, och därmed med att detta slutar en bra bit in på morgonkvisten.
Förhandlingstexterna just nu – dröjsmål och osäkerhet för Kyoto 2
Lokalen African Wattle är där allt händer nu. Delegaterna går igenom de två förslag till slutliga texter som finns, på tre respektive två sidor. Och det är tunt, mycket tunt.
Gällande en ny åtagandeperiod för Kyoto anges ”Emphasizing the role of the Kyoto Protocol in the mitigation effort by Parties included in Annex I, the importance of ensuring continuity in mitigation action by those Parties and the need to start the second commitment period of the Kyoto Protocol without delay,”
Men ”without delay” ska läsas ”with delay”; ”Invites Parties included in Annex I and listed in Annex 1 to this decision to submit information on their quantified emission limitation or reduction objectives for the second commitment period under the Kyoto Protocol by 1 May 2012 for consideration by the Subsidiary Body on Implementation”. Frågor om land/mark (LULUCF), mekanismer, metoder och potentiella konsekvenser behandlas separat. Hela texten går att hitta (just nu i alla fall) på http://unfccc.int/files/meetings/durban_nov_2011/application/pdf/materials_indaba_9_dec_document_2.pdf
Den mer övergripande texten inleder med att slå fast behovet att hålla temperaturförändringarna under 2 °C ”and to consider strengthening this goal in relation to a global average temperature rise of 1.5°C”. Det slås fast att det behövs bindande mål för alla efter 2020, att man ska undvika gap mellan nuvarande åtagandes slut och nästa åtagandes början, att man på COP18 ska besluta om en arbetsgrupp som ska lösa detta, och att arbetet ska vara klart senast 2015.
Hela texten går att hitta (just nu i alla fall) på
http://unfccc.int/files/meetings/durban_nov_2011/application/pdf/materials_indaba_9_dec_document_1.pdf
COP17 är inne på sista dygnet och allt är ännu oklart. Förhandlingarna är stängda inte bara för oss observatörer utan också för flertalet förhandlare eftersom nivån nu är toppolitisk. Sido-eventen är över, bevakningen av vem som kommer in på pressträffarna har skärpts och vårt branschorgan IETA har slutat ge briefings. Återstår korridorer, garage och kaféet. Mycket kaffe blir det…
I Cancún slutade mötet fyra på natten, allt talar för att definitionen av fredag blir ännu något mer generös här. Stod och snackade en bra stund med Anna Lindstedt och Lena Ek nyss, om vad får jag inte säga men att de har tid att stanna upp pekar på att den verkliga slutspurten ännu är en bit borta.
I detta läge blir rykten snabbt sanning, och det som man skvallrar mest om är vad som händer med Kyotoprotokollet. Uppemot 120 länder anges stå bakom ett paket med en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet 2013-2017, en roadmap för framtida avtal och en start för den gröna fonden. Hit hör EU:s 27 stater, 48 av G77-länderna varav flertalet afrikanska, OASIS-gruppens ö-stater, Costa Rica, Brasilien och eventuellt Australien och Nya Zealand. Till och med Kanada, som leder ”fossil of the day”-tävlingen, anges ha förflytat sig i grön riktning under natten.
Men i fikakön säger en förhandlare från Norge att det bara är EU och Norge som de facto står för en andra period av Kyotoåtaganden. Australien och Nya Zeeland anger att de måste hem och förankra – har de inte mobiltelefon eller e-post kanske?
I motsatt ända har vi Kazakstan, som räcker upp handen och vill in i Kyotoprotokollet, men som man inte riktigt vill ha med. Efter 1990, som ju är basåret för Kyoto, hade de en ekonomisk kollaps som de ännu inte fullt återhämtat sig från och nu ser de en möjlighet att omsätta detta i utsläppsrättigheter att sälja.
På gröna fonden-sidan lurpassas det också. 100 miljarder dollar per år kommer aldrig att bli reda pengar, utan det blir lån och kredit- och räntegarantier. Räkna med att mycket tas från biståndet, i linje med hur Anna Lindstedt provocerat miljö- och biståndsrörelsen med sitt uttalande att ”allt bistånd över 0,7% kan räknas som nytt och additionellt.” Men räkna inte med några pengar nu; inget skramlar så tomt som gröna fonden. Tyskland och Norge har pytsat in 55 miljoner euro, men det är inte medel tredje världen har glädje av utan medel för att bygga upp fonden. Den lär inte placeras i Bangladesh eller Burundi; det är mycket möjligt att tyska och norska pengar i slutändan hamnar i Genève eller New York.
Nu måste jag sluta… vid bordet bredvid tisslas och tasslas det om en ny positionsförflyttning. Håll dig på denna sajt och klicka på uppdatera regelbundet!
Efter tre veckor i Durban har jag en helt annan syn på de problem och möjligheter som Sydafrika ställs inför. Här finns allt, från den vanliga bilden med hög arbetslöshet, svält, plåtskjul och hög kriminalitet, till en nation med stor tro på sig själv och med en insikt om miljö- och klimatfrågor som imponerar.
Under min tid i Durban har jag arbetat mycket med att hjälpa Dube TradePort, fraktdelen av den nya flygplatsen King Shaka, att minska sin klimatpåverkan. Under arbetet slås jag av hur genomtänkt och offensivt hela projektet är. Husen som byggs är av högsta miljöklass, man anstränger sig på alla möjliga sätt att tänka holistiskt, ingen del är för liten för att tänka på, ingen del för stor för att våga ge sig på. Engagemanget och kunskapen hos dem är imponerande, också att de orkar kämpa trots politiska och administrativa hinder.
Orkar man fortsätta på detta sätt, så finns det hopp för Sydafrika, trots de stora klyftor som finns i landet. Här finns södra hemisfärens största köpcenter, med hotell så att shoppingen kan vara hela helgen, här finns plåtskjul byggda på oanvända påfarter till motorvägen, extrema skillnader, men landet fungerar på sitt eget sätt.
Naturligtvis finns mycket kvar från apartheid-tiden men det finns också de som ser möjligheten av den multietnicitet som finns, sammanställer team med personer från de olika kulturerna och får ut ännu mer, 2+2=5 men i en positiv bemärkelse.
Jag ser redan fram emot nästa resa då vi ska komma ännu längre i samarbetet, lyckas vi med ansatsen att implementera en bra klimatstrategi så kommer den ha stor påverkan för att minska klimatutsläppen på flygplatsen, dess närområde och även Durban. Kanske kommer allmänna kommunikationsmedel att introduceras delvis på grund av vårt arbete, vi kommer åtminstone sätta begreppet på kartan, vilket känns som ytterligare ett litet bidrag i klimatarbetet.
Klimatförhandlingarna som pågår samtidigt som vi arbetar med flygplatsen har under min tid här legat som ett bakgrundsbrus, men är ett evenemang som verkar blint för de positiva och konkreta klimatinitiativ som sker precis utanför dörrarna. Skulle förhandlarna ha samma inställning som de anställda på Durbans flygplats och fokusera på möjligheterna med att arbeta klimatsmart så tror jag att problemen kunde vara lösta vid detta lag.
Nu åker jag hem till ett vintrigt Sverige, som förmodligen inte kommer att drabbas lika hårt av klimatförändringarna som Sydafrika, vi kan säkert leva vidare i vår egen bubbla länge till utan att drabbas av extremt väder och andra hot. Men som världsmedborgare innebär inte detta att vi kan sätta oss ner och slappna av, vi måste också ändra beteende, och det nu!
Kom nyss från tredje mötet mellan svenska förhandlingsgruppen och NGO:er. Hit räknas också företag även om intresseorganisationerna är i förkrossande majoritet och ibland ser lite misstänksamt på den som faktiskt är kommersiellt intresserad av att få till ett tufft klimatavtal.
Tre möten är bara början, redan imorgon hålls det fjärde – och i detta ligger något stort. NGO:er från andra länder avundas oss våra täta möten, och skillnaden är enorm mot hur Sverige tidigare hållit intresseorganisationerna kort. Varje möte är på en timma. Att få så mycket tid med miljöministern hemma i Sverige är otänkbart.
Därtill är mötena nästan generande öppna till sitt format. Jag skriver snabbt, så jag får med praktiskt taget ordagrant vad Lena Ek säger. Efteråt, när jag ska tolka vad som egentligen sagts, inser jag att vi som var där bjöds med på en vindlande resa med tankegångar som många andra inte lika generöst delat med sig av så pass tidigt i processen.
Därtill får alla organisationer på plats komma till tals i rättvisa doser, stora som små, unga som gamla, miljöfolk som kyrkliga, biståndsorgan som företag. Det lyssnas uppmärksamt och besvaras ordentligt, med flitigt antecknande tjänstemän runt bordet – fördelningen av vem som sitter var har luckrats upp i takt med att allt fler vill vara med i det trånga rummet. Så till vida är vi lyckligt lottade.
De som inte bjuds in till svenska delegationens dragningar är mindre imponerade. Vart tog Sverige vägen?, undrar man. Vad hände med de stolta svenska ledarambitionerna? Vill Lena Ek dra på sig ledartröjan är det dags nu.
Och nu är det läggdags och jag nynnar på Håkan Hellström:
Men det äter upp dig när du
ligger i din säng.
Åh gud det gör så ont att nåt
så nära kan va så långt bort.
Åh kom igen Lena,
vad skulle vi annars göra?
Kom igen Lena,
kom igen Le-enaaaa….
Min tredje dag på COP17 och rutinerna börja sätta sig. Varje morgon tar jag mig igenom säkerhetskontrollen där jag och väskorna röntgas, därefter får jag visa det otroligt viktiga passerkortet, som jag ser som min mest värdefulla ägedom här i Durban, utan det blir det inget COP-möte för mig.
Först rusar jag till Bingomötet det vill säga näringslivets mötesplats och lyssnar på deras briefing om förhandlingarna och därefter hämtar jag FN:s program för dagen samt nyhetsbrevet eco. Sen iväg till några av sideeventen, för att lyssna på förhandlingarna eller träffa personer.
Aha-upplevelsen för denna dag är nog synen på hur det går i förhandlingarna. Idag var det möte med den svenska delegationen, där bland annat miljöminister Lena Ek och klimatambassadör Anna Lindstedt berättade om status i förhandlingarna. Lena Ek sa att Kinas utspel i förrgår, om att de stödjer bindande avtal, inte är så imponerande. Det kan först börja gälla efter 2025 och det är alldeles för sent.
Däremot verkar miljörörelsen vara mer positiv över Kinas agerande. Svante Axelsson, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen tycker snarare att Kinas agerande är friskt och att de visar god förhandlingsvilja. Han säger: – Om de kunde sluta misstro varandra så skulle de upptäcka att de inte tycker så olika.
Men både Lena Ek och Svante Axelsson, båda erfarna COP-rävar, var rörande överens om att stämningen på COP17 här i Durban är mer positiv än den brukar vara på COP-mötena. Bara det att allt praktiskt flyter på gör att förhandlingsstämningen smörjs år rätt håll, menade Lena Ek.
Så mitt budskap till förhandlarna är; tänk gott om varandra, utgå från att den andra vill väl och fortsätt se till att förhandlarna håller sig mätta, har nära till WC och datauppkoppling så kanske det leder framåt.
Jag är på COP17 för första gången. Det har varit en stor dröm för mig att gå på dessa möten, där världens ledare samlas för att ta itu med det största hotet vi har mött i mänsklig tid. Det är en märklig känsla att vara på plats, att gå igenom registreringen och få ett deltagarpass. En känsla kryper över mig -är det verkligen säkert att jag får gå in?
När jag väl kommit genom portarna så förväntade jag mig stordåd, att åtminstone ett band skulle stå och spela en fanfar när man kliver in, men ingen musik spelas, det ser precis ut som vilken större internationell konferens som helst. Överallt finns folk i kavajer som stressar till en massa olika seminarier och presentationer med mobilerna tryckta mot öronen.
Jag hittar snart till den första förhandlingen. Där diskuteras det ett utkast till dokument som de fortsatta förhandlingarna ska utgå ifrån. Representanter för USA, Mexico, Ryssland, Saudiarabien och många fler länder berättar om sin syn på hur de vill att processen och produktionen av dokumentet ska gå till. I stort sett börjar alla sina tal med att de håller med någon av de föregående talarna, och att de ser klimatfrågan som mycket allvarlig och att vi måste ta tag i den. Det som skiljer sig i deras anföranden är endast sättet för hur detta ska gå till.
Det känns konstigt att vara på ett så stort möte där alla, trots så olika kulturer och bakgrund, är så rörande överens om läget. Till och med Kanada som under mötet vunnit i stort sett alla ”Fossil of the day”-pris, ett pris som korar de länder som varit mest bakåtsträvande i förhandlingarna, börjar sina anföranden med att de ser mycket allvarligt på klimatfrågan och att alla måste hjälpas åt för att klara klimatkrisen.
Så hur kommer det sig då att länderna trots att de är överens inte kommer vidare i förhandlingarna? Det känns som att resten endast skulle vara detaljer. I mina ögon är det dock detaljerna som är problemet. Det är så enorma mängder dokument som produceras för att varje liten detalj ska finnas med att det är omöjligt att enas om innehållet. Och är det något ordspråk som stämmer på detta möte så är det att ”The devil is in the details”, det vill säga djävulen bor i detaljerna.
I Köpenhamn försökte de stävja detaljarbetet med att skapa ”The Copenhagen Accord” –ett tunnare dokument som innehöll den minsta gemensamma nämnaren – att den globala medeltemperaturen inte får öka med mer än två grader. I detta möte försöker man gå ner på djupet igen och lägga grunden för ett nytt avtal, med detaljer och allt.
Hela världen ser på och hoppas att processen kommer längre än vid de två tidigare försöken. Jag följer med spänning om detalj-djävulen håller sig borta från förhandlingarna denna gång.
/Elin
Kina tar steg framåt 7 år för sent för klimatet, men öppning finns…
Min dag inleddes med ett BINGO-möte, där näringslivets representanter får en sammanfattning om vad som hänt under förra veckan och vad som händer idag. Efter mötet träffade jag Maria Suner Fleming från Svenskt Näringsliv och vi båda konstaterade att det händer så mycket att det är svårt att få en överblick. Förra veckan skulle kunna sammanfattas i att USA:s blockerande av den gröna klimatfonden har fått förhandlingarna att stå still och att man väntar på ministrarna som anländer denna vecka.
Satt sedan hela förmiddagen och lyssnade på AWG-LCA mötet, det långsiktiga ramverket för klimatet, och olika länders inlägg till klimatförhandlingarna. EU vill ha högre ambitioner och G77 och Kina säger att alla åsikter inte finns med i det dokument som under helgen tagits fram som underlag för vidare förhandlingar.
Men dagens skräll från COP17 är Kinas presskonferens om att de är beredda att stödja ett legalt bindande avtal. Nu rör Kina på sig – vad gör USA? USA har fortfarande inte signerat Kyotoprotokollet då det vill att de stora utsläppsländerna (i icke annex 1) också ska ha åtaganden. Samtidigt säger miljörörelsen att det kanske är dags för USA att stiga åt sidan i klimatförhandlingarna.
Jag stöter senare under eftermiddagen på Stefan Henningson på WWF International utanför förhandlingssalen. Jag frågar honom om Kinas utspel. Visst är det bra säger jag entusiastiskt. Stefan svarar ”Kinas utspel innebär att ett legalt bindande avtal implementeras 2021, 7 år för sent. Det är ett legalt bindande avtal som kommer innebära 4 graders temperaturökning. EU:s förslag är innebär att man istället landar på 3 grader. Det finns idag inga förslag som innebär en ambition med ett avtal som leder till utsläppsminskningar under 2 grader, som är det som behövs. Men Kinas förslag innebär att man skalar upp ambitionen med sin ”review process” som kan innebära att man sätter mål i närtid, detta är helt nytt och det kan pressa på EU att gå upp till 30 % och att sätta press på USA.
Jag frågar Stefan vad som gör honom hoppfull för framtiden. Han berättar att han springer på andra möten och diskuterar gemensamma möjligheter. Det sker riktigt positiva och spännande initiativ i fack/näringsliv som faktiskt kan bidra till att förhandlingsprocessen går åt rätt håll. Hela cleantechsektorn är ett bevis på det. Tunisien har nu sett att deras fossila subventioner är dyrare än bidragen för solvärme. Det ger hopp.
