Kina tar steg framåt 7 år för sent för klimatet, men öppning finns…
Min dag inleddes med ett BINGO-möte, där näringslivets representanter får en sammanfattning om vad som hänt under förra veckan och vad som händer idag. Efter mötet träffade jag Maria Suner Fleming från Svenskt Näringsliv och vi båda konstaterade att det händer så mycket att det är svårt att få en överblick. Förra veckan skulle kunna sammanfattas i att USA:s blockerande av den gröna klimatfonden har fått förhandlingarna att stå still och att man väntar på ministrarna som anländer denna vecka.
Satt sedan hela förmiddagen och lyssnade på AWG-LCA mötet, det långsiktiga ramverket för klimatet, och olika länders inlägg till klimatförhandlingarna. EU vill ha högre ambitioner och G77 och Kina säger att alla åsikter inte finns med i det dokument som under helgen tagits fram som underlag för vidare förhandlingar.
Men dagens skräll från COP17 är Kinas presskonferens om att de är beredda att stödja ett legalt bindande avtal. Nu rör Kina på sig – vad gör USA? USA har fortfarande inte signerat Kyotoprotokollet då det vill att de stora utsläppsländerna (i icke annex 1) också ska ha åtaganden. Samtidigt säger miljörörelsen att det kanske är dags för USA att stiga åt sidan i klimatförhandlingarna.
Jag stöter senare under eftermiddagen på Stefan Henningson på WWF International utanför förhandlingssalen. Jag frågar honom om Kinas utspel. Visst är det bra säger jag entusiastiskt. Stefan svarar ”Kinas utspel innebär att ett legalt bindande avtal implementeras 2021, 7 år för sent. Det är ett legalt bindande avtal som kommer innebära 4 graders temperaturökning. EU:s förslag är innebär att man istället landar på 3 grader. Det finns idag inga förslag som innebär en ambition med ett avtal som leder till utsläppsminskningar under 2 grader, som är det som behövs. Men Kinas förslag innebär att man skalar upp ambitionen med sin ”review process” som kan innebära att man sätter mål i närtid, detta är helt nytt och det kan pressa på EU att gå upp till 30 % och att sätta press på USA.
Jag frågar Stefan vad som gör honom hoppfull för framtiden. Han berättar att han springer på andra möten och diskuterar gemensamma möjligheter. Det sker riktigt positiva och spännande initiativ i fack/näringsliv som faktiskt kan bidra till att förhandlingsprocessen går åt rätt håll. Hela cleantechsektorn är ett bevis på det. Tunisien har nu sett att deras fossila subventioner är dyrare än bidragen för solvärme. Det ger hopp.
